En till om hår

I mitt första inlägg här i bloggen bekände jag ogenerat att jag drömmer lesbiska kärleksdrömmar ;) En förklaring kan vara att jag under årets början ägnade mig åt att kolla på samtliga Vänner-avsnitt. Jennifer Aniston som var föremål för min kärlek i drömmarnas värld har ju som bekant en av huvudrollerna i serien - Rachel. Jag har länge velat ha hennes hårfärg. De senaste gångerna jag har varit hos frisören har jag försökt få dem att fatta att det är den hårfärgen och ingen annan jag vill ha. Hittills har det inte lyckats.

När jag nu ändå pratar om hårfärg... När jag föddes var jag i princip svarthårig. Det ljusnade sedermera till brunt (i olika nyanser, beroende på bland annat årstid) vilket jag haft som naturlig hårfärg i hela mitt liv - fram tills för några år sedan. Då började håret närmast rötterna bli ljusare helt plötsligt. Numera är jag inte särskilt åldersnojig (utom när jag hittar nya rynkor eller inte behöver visa leg på bolaget), men när jag plötsligt började få blekare hårfärg än normalt, ja då trodde jag fan att jag blivit gråhårig och gammal på riktigt!

Efter att ha rådfrågat frisörer och andra sakkunniga (och även en del mindre sakkunniga) har jag konstaterat att det händer att man byter hårfärg som vuxen. Oftast blir det mörkare, men ibland blir man som i mitt fall ljusare. I början gav hela hårfärgsbytandet upphov till en smärre identitetskris. Att gå från brunett till att bli blond, ofrivilligt dessutom, på naturlig väg kändes ganska knäppt. Första gången jag blev kallad blondin hade jag faktiskt blonda slingor i håret, så då kunde jag ju acceptera det någorlunda. Men när slingorna var utväxta och överfärgade för länge sen och folk fortfarande kallade mig blond, började den riktiga pärsen...

Till slut bestämde jag mig helt sonika för att hjälpa naturen på vägen. Om folk trodde att jag var blond, fick jag väl bli blond på riktigt då! Så jag gjorde en massa blonda slingor och fann mig i att bli blondin. Med tiden insåg jag att jag trivdes med att ha ljusare hår, så det har blivit fler slingor efter det. Fortfarande har jag dock inte lyckats få till den där perfekta Jennifer Aniston-färgen. Fattar inte att det ska behöva vara så svårt! Hur lyckas man med att gå in till frisören och säga att man vill ha samma hårfärg som Jennifer Aniston och komma ut som brunett? När man inte ens vill vara det längre! Nu ser det visserligen inte så hemskt ut (även om de ljusa rötterna börjat växa ut vid det här laget), så det har gått att stå ut. Men det börjar bli jobbigt att identitetskriserna avlöser varandra, bara på grund av vilken hårfärg jag råkar ha för tillfället...

Hursomhelst, drömmen lever vidare... en vacker dag ska jag ha samma hårfärg som Jennifer Aniston, jag tycker att det är en sjukt snygg färg!