Välkomna till en ny blogg

Jag har haft smygpremiär av min nya blogg. Bara ett inlägg visserligen, och inte särskilt spännande var det heller. Men nu finns den i alla fall, min nya blogg. Gå dit, vetja!

Tack och adjö

När jag startade den här bloggen för två och ett halvt år sedan hade jag ett klart syfte med den. Jag ville ändra mitt liv och bloggen var mitt forum där jag fick utlopp för det jag ville förändra. Jag döpte bloggen till Konvertera mera och kompletterade den med beskrivningen:

Bortbytes: Ett liv där jag faller för fel män, aldrig får drömjobbet och
alltid snubblar på problem av det ena eller andra slaget.
Jag har fått nog och tänker byta liv. Konvertera.
Bli lesbisk. Få ett toppjobb. Skaffa mig ett liv på riktigt.

Fram tills för ungefär ett halvår sedan strävade jag fortfarande efter att förändra mitt liv. Jag var inte nöjd. Men så en dag slog det mig. Jag hade ingen lust att kämpa i motvind längre. Mitt liv var i flera avseenden skit, men det var upp till mig att acceptera läget eller att duka under. Så jag accepterade läget. Jag slutade kämpa med näbbar och klor, för något jag inte kunde - eller ens ville - få ändå. Jag bytte namn på bloggen, till Konvertera mindre. Och sedan dess har det mirakulöst nog vänt. Jag vill inte längre ändra mitt liv. Jag har fått mer än vad jag kunde drömma om för två år sedan. Många gånger har jag undrat hur jag ska orka, hur i helvete jag ska ta mig från punkt a till punkt b när sträckan verkat oändligt lång och ogenomtränglig. Men det gick. Och nu står jag här.

Som ni kanske har märkt har jag inte skrivit så mycket i bloggen på sistone. Det är för att jag förknippar den här bloggen med mitt förflutna. Den passar inte ihop med mitt liv som det är just nu. Ikväll (eller inatt kanske jag får säga) har jag suttit och läst gamla inlägg och inser hur långt jag har kommit, att jag tagit mig från punkt a till punkt b och att jag fortfarande är på väg. Och det känns varken omöjligt eller svårt idag. Så den här bloggen har tjänat ut sin roll.

Jag kommer att fortsätta skriva. Någon annanstans. Var vet jag inte riktigt än. Men när jag vet kommer jag att tala om det för er, så att ni kan följa mina äventyr även i fortsättningen. Om ni nu är intresserade av det :) Så jag vill tacka er alla som har läst min blogg, stått ut med mitt gnäll och stöttat mig på vägen. Jag har utvecklats enormt den här tiden som jag skrivit i den här bloggen och jag ser fram emot att få utvecklas på andra områden i framtiden. Gör mig gärna sällskap! :)

Sjuk

Skit också. Jag har inte tid och lust att vara sjuk. Inte ens Berocca hjälpte den här gången...! Det är en massa grejer på jobbet som jag inte bör/vill missa, för att inte tala om att träningen blir lidande. Men det är väl inte så mycket jag kan göra åt skiten, mer än att vänta på att snorandet, febrandet och dunkandet ska gå över.

Bananflugekyrkogården

I bananflugesamhället cirkulerar sedan urminnes tider - vilket enligt bananflugemått mätt sannolikt handlar om veckor - en vandringssägen som i bananflugemun brukar kallas Bananflugekyrkogården. Historierna brukar variera men i samtliga finns en röd tråd att finna - otaliga bananflugor har fått sätta livet till. Enligt sägnen lockas bananflugorna av en underbart sur doft. Bananflugor som överlevt - det är inte många, så sanningshalten kan variera - berättar för nästkommande generationer att doften, som har en söt underton, är så svår att motstå att bananflugorna dras till den som... flugor. Ofta kommer doften från en sjö som plötsligt uppstår där bananflugorna för tillfället slagit läger, i det som människorna brukar kalla diskho. Ingen vet varifrån sjön kommer, men utsagorna talar om att den uppenbarar sig på den sjätte dagen när bananflugorna mångdubblat sin avkomma och flera generationer samsas om diskhons gåvor. Överlevare berättar att de sett bananflugor bli som hypnotiserade av doften och flugit rakt mot undergången. När flugorna kommer till sjön finns nämligen ingen återvändo. Sjön trotsar alla naturlagar och så fort flugorna landar på ytan för att dricka den lockande vätskan sjunker de. Fluga efter fluga drunknar i sjön och hamnar på botten av sjön - bananflugekyrkogården. Det finns en historia om en bananfluga som en gång kom till en bananflugekyrkogård. Sjön hade torkat ut och på botten såg han kropparna efter gammelfarfar, gammelmorbror och flera kusiners kusiner. Sedan den dagen är bananflugan sig inte lik. Flera liknande berättelser hörs här och var och som med alla vandringssägner ligger det säkert en gnutta sanning i det hela. Så flyg försiktigt, bananflugor!

Anledningar till att jag inte röstar idag

1. Jag tror inte på Gud (vet inte varför jag inte gått ur kyrkan än, är väl för lat för att ta reda på hur man gör)
2. Jag tycker inte att religion och politik hör ihop
3. Av ovanstående anledningar vore det knasigt att rösta enbart för att förhindra att SD får mandat
4. Jag måste städa

Ironi

Det är fan tragiskt att jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Jag lyckas inte ens vara rolig, fast jag har så roligt. Inte ens lite tragikomisk kan jag vara. När jag är deprimerad däremot, fy fan vad rolig jag kan vara då! Medvetet som omedvetet. Nu skrattar jag knappt åt mina egna skämt. Jag undrar om jag ska låta min senaste - och när jag tänker efter ganska långvariga - besatthet utvecklas till något som är snäppet värre. Bli riktigt psycho-besatt. Fan vad ni hade skrattat åt mina inlägg då.

Vuxen

Den här jobbveckan består mest av möten (som främst rör min roll som webredaktör) och utbildning. Det är en tvådagarskurs för praktikant-handledare, som kommer att hållas i min gamla skola på torsdag och fredag. Ska bli kul att återvända till den gamla brottsplatsen :) Jag undrar verkligen hur det kommer att kännas. Bara häromveckan när jag var på väg hem tänkte jag "Har jag några läxor som behöver göras ikväll?", innan jag insåg att jag ju faktiskt jobbar nu! Det känns så himla vuxet med ett heltidsjobb på kontor. När jag tänker på vilken tur jag hade som fick den här tjänsten och hur stora utvecklingsmöjligheter jag har blir jag alldeles... ja, jag vet inte. Det känns konstigt. Jag känner att jag verkligen förtjänar ett bra jobb så som jag har kämpat i mina dagar. Det känns helt fantastiskt att jag har fått det här jobbet! Inte en enda dag tar jag det för givet, det är fortfarande lågkonjunktur och jag har suttit i skiten förr. Men jag är så fruktansvärt glad just nu. Och det är ju faktiskt i nuet man ska leva, inte oroa sig för vad som händer imorgon. Eller hur? Jag tror att det här kommer att gå till historien som sommaren då Saga blev vuxen på riktigt :) Skönt att det hände innan jag hann fylla 30 i alla fall!