Att vara antisocial och dess baksidor

Jag saknar att ha det som när jag pluggade. Alla vänner hade samma schema, eller åtminstone liknande förutsättningar, vilket underlättade när man ville göra något tillsammans. Man fikade när man kände för det, festade mitt i veckorna för att man inte hade föreläsningar dagen efter och bestämde samma dag att man skulle samla gänget för te- och muffinskväll.

Nu har jag vänner utspridda över hela landet och hela Stor-Stockholm. Det kräver planering för att man ska kunna träffas överhuvudtaget. Och med mina oregelbundna arbetstider jobbar jag alltid när alla andra är lediga och tvärtom. Jag är ju tydligen den enda i hela min bekantskapskrets som inte lyckats skaffa mig ett svenssonjobb, fem dagar i veckan 8-17.

Den senaste tiden har jag känt mig ensammare än någonsin. Jag träffar nästan aldrig några vänner, och ibland undrar jag om jag överhuvudtaget har några kvar. Jag kan inte påstå att jag varit överdrivet företagsam själv, jag har inte direkt terroriserat alla jag känner med sms, samtal eller förslag om aktiviteter. Men det är inte heller som att någon frågat mig om jag vill göra något. Det gör att jag känner mig bortglömd. Visst finns det vänner som jag har nästan daglig kontakt med, men så är det alla andra - de där som man undrar vart de tog vägen.

I veckan har jag planerat in tre vän-aktiviteter. Det är mer än vad jag lyckats planera in under hela 2007, känns det som. Imorgon ska jag träffa Nina, som jag inte träffat på evigheters evigheter. Det ska bli riktigt kul! Nog för att vi gick varandra på nerverna ibland när vi bodde ihop i Kalmar, men fan vad jag saknar henne ibland. På torsdag ska jag träffa Martin som jag heller inte träffat på länge. Och på lördag är det Carro som har inflyttningsfest. Hon bor ju numera granne med mig (ändå träffas vi nästan aldrig!) så det lär ju bli att folk springer in till mig också, vare sig jag vill eller inte. Så det är bäst att jag får städat under veckan...

Men den här veckan är verkligen ett undantag. Vad hände med spontana Ikea-besök? Fikor på Bellmans/Blå Lotus? Hyrfilm på Videotown? Långpromenader från ena änden av stan till den andra och tillbaka? Lata dagar i någon park? Eller när jag samlade ihop alla jag känner och hade världens roligaste fester? Det var nästan alltid en skön blandning av folk, och några av mina vänner som inte kände varandra innan har fortsatt träffas på egen hand utan mig. En del av mig tycker att det är kul att de hittat varann. En annan del undrar hur och när de glömde bort mig. Det känns egoistiskt och barnsligt att tänka så, men likförbannat tänker jag så.

Jag är såklart inte utan skuld själv, antisocial som jag varit till och från. Men det känns som att jag gått från att ha massor av folk omkring som jag kunnat anförtro mig åt, till att inte längre veta vem jag kan vända mig till. Vem bryr sig tillräckligt? Hur många tycker fortfarande att jag är värd att umgås med? Jag har slutat tigga bekräftelse av folk, slutat vara öppet självnedvärderande för att få höra att jag visst duger. Och nu inser jag att jag inte längre känner mig betydelsefull. Vem behöver mig? Egentligen?