Konverterandet tar sin början

För någon vecka sedan drömde jag att jag var kär i Jennifer Aniston. Vad drömmen handlade om kommer jag inte ihåg, men känslan från drömmen dröjer sig kvar och vägrar lämna mig ifred. Så jag började fundera. Skulle det vara så hemskt att konvertera, bli lesbisk? Jag har vänner som är bi- och homosexuella och jag har aldrig tyckt att det varit något konstigt med att vissa blir kära i personer av sitt eget kön. Men att själv börja dejta tjejer? Steget från att tycka att det inte är någon stor grej med homosar till att själv bli en, är det så stort som jag inbillar mig? Jag vet inte.

Men något måste jag göra åt mitt liv. Så jag byter helt enkelt bort allt som är dåligt. Steg ett, att välja bort män känns som det minsta problemet. Jag har redan levt i celibat i åtta månader, för att karlar bara för med sig bekymmer. Jag faller alltid för män som av någon anledning inte är bra för mig. Och de bra killarna - jag är verkligen ledsen, men jag kan verkligen inte bli kär i dem. Kanske saknas det någon väsentlig del som har sin rot i spänningen att veta att man inte vet om det kan bli något. Hur det än är slutar det aldrig väl med de bra killarna heller.

Så kanske är det dags att byta planhalva? Män har jag aldrig förstått mig på. De kan inte läsa mellan raderna. De enda känslor de vågar visa öppet är ilska och frustration. De saknar förmåga att se detaljerna i helheten och väldigt många män har en irriterande förmåga att alltid tro sig veta bäst. Jag säger inte att kvinnor är mycket bättre på alla områden. Men en kvinna skulle åtminstone aldrig fråga "Har du mens eller?" om jag visar irritation över något.

Jag har bott med tjejer i hela mitt liv. Mamma och syster, innan jag flyttade hemifrån. Efter det delat boende med tjejkompis och en period i studentkorridor (där bodde det visserligen två killar, men dem såg jag inte så mycket av). Så jag vet att det har sina sidor att bo med kvinnor. Det är dubbelt upp av det mesta man irriterar sig på hos sig själv. Och det är liksom ingen vits att skylla på hormoner när man lever med någon som vet hur det är (let's face it, hur irriterande det än är att få frågan "har du mens eller?" så har tjejer alltid något att skylla på och bortförklara med).

Men det har även sina fördelar att spela på sin egen planhalva. Trots att alla har sina individuella personligheter och sina egna konstiga vanor, så finns det anledningar till att man drar alla män och alla kvinnor över en kam. Jag är av åsikten att män och kvinnor är olika, och att det inte har att göra med hur man uppfostrar pojkar respektive flickor. Uppfostran lägger kanske grunden till vårt sociala beteende, men jag tror inte att det påverkar hur vi i grunden tänker. I alla mina förhållanden med män - som sinsemellan har varit väldigt olika när det gäller bakgrund, ålder, yrkesval etc - har det uppkommit gräl på grund av missförstånd, eftersom vi helt enkelt inte tänkt likadant.

Så att leva med en kvinna borde innebära att jag dels har lättare att förstå min partner. Missförstånd är lätta att reda ut, eftersom vi kan förklara utan att berätta allt (då kvinnor kan läsa mellan raderna). Dels borde det ju underlätta i det mesta - i sängen eftersom jag vet var allt sitter och vad det är, i badrummet eftersom ingen av oss lämnar kvar äckligheter i form av rester efter rakning, tandborstning och andra handfatsaktiviteter, i köket eftersom ingen av oss vill känna sig duktigare eller sämre än den andra (det vill säga, vi lagar mat ihop utan att huvudsyftet är att visa oss på styva linan och diskar tillsammans eftersom det är orättvist om bara en måste göra det) och i vardagen eftersom vi faktiskt kommer ihåg att göra det den andra ber om.

Halva nöjet med att skriva det här ligger i att jag generaliserar. Jag är mycket medveten om att alla problem inte försvinner bara för att man undviker dem. Det kommer alltid nya, vilken väg man än väljer. Men faktum kvarstår, jag är fortfarande förföljd av den där drömmen. Och jag är fortfarande sugen på att konvertera. Inte bara när det gäller att bli lesbisk, utan hela mitt liv. Byta bort gamla grejer och prova på något nytt. Kanske hittar jag rätt till slut.