Självrespekt

Ibland tappar jag kontrollen. Eller jag låter mig göra det, rättare sagt. Jag ger mig själv tillåtelse att känna saker, att ge efter för vissa behov, att låta kontrollfreaket i mig springa på grönbete. Emellanåt skiter det sig. Det är då jag tappar kontrollen på riktigt. För ett ögonblick vet jag inte vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra härnäst.

Det är då självkänslan och självrespekten kommer in i bilden. Den som säger "Du är värd fan så mycket bättre än det här" och "Get a grip, damn it!". Det kan ta ett tag innan den kickar in, och innan den gör det sitter jag där och hulkar av gråt, vräker mig i självnedlåtande tankar och tycker synd om mig själv.

Men kontentan är den att jag, som en person sa till mig förra veckan, tycker om mig själv för mycket för att låta något, eller någon, dra ner mig i skiten. Om inte jag ser efter mig själv, tycker om mig själv, tar hand om mig själv - vem fan ska göra det då? Så efter en period av gråt och mörka tankar tar jag mig i kragen.

Jag är inte efterhängsen, jag kommer aldrig krypa för någon jag ändå inte kan få. Jag vill inte tigga mig till något som jag inte kan få utan att förnedra mig själv. Jag vill inte ha något alls om personen i fråga inte känner likadant. Jag kan plåga mig själv i en dag eller två, leta efter svar som inte finns. Men det finns en gräns, och den gränsen har jag passerat.

Well I can't explain why it's not enough
Cause I gave it all to you
And if you leave me now
Oh just leave me now
It's the better thing to do
It's time to surrender
It's been to long pretending
Theres no use in trying
When the pieces don't fit anymore
Pieces don't fit here anymore