Hur är man när man är konstig?

Träffade en kompis idag, och jag vet inte hur vi kom in på det men hon sa nåt i stil med "Det är så skönt med dig, för du säger vad du tycker. Ibland är du nästan för ärlig.". Jag höll med, men det var inte förrän efteråt som jag började fundera. Vad menade hon med det? Hur är man för ärlig? Jag tycker inte att jag säger elaka saker i alla fall, som till exempel att jag tycker att nåns nya frisyr är ful. Då säger jag ingenting alls. Om nån frågar och vill veta min åsikt om nåt så tar jag det för givet att de vill ha ett ärligt svar och då svarar jag vad jag tycker. Jag är inte så socialt inkompetent att jag inte kan linda in saker som kanske inte är så roliga att höra direkt. Så återigen undrar jag, hur är man när man är för ärlig? Vill inte folk höra ärliga åsikter? Varför fråga då? För att tigga bekräftelse? Gör man inte sig själv en björntjänst om man vill höra bra saker framför dåliga, även om de inte är sanna?

I samband med det här samtalsämnet kom det fram att min kompis tycker att jag är konstig också. Visst, jag bjuder på mig själv och säger redan från början när jag lär känna nya människor att jag är knäpp (för att bespara dem en överraskning längre fram, haha). Men vadå konstig? Konstig bra, eller konstig dålig? Och hur är man konstig oavsett om det är bra eller dåligt? Sticker ut från mängden? Är ärlig och säger vad man tycker?

På väg hem satt jag och funderade på det här och fick en idé till en seriestripp. Nu är jag inte så bra på att teckna så jag skriver det som ett manus:

Ruta 1: Två figurer står och pratar om en tredje figur (F) som syns i bakgrunden. Den ena säger "Alltså, jag tycker hon är lite konstig" och den andra säger "Ja, vem fan tror hon att hon är?"
Ruta 2: Ett gäng figurer sitter på en fikarast och klagar över saker de tycker är dåliga på företaget, F sitter med.
Ruta 3: Ett möte med flera figurer. En chef står framför "massan" och längst fram står F och säger allt som alla tyckte på fikarasten. Bakom står "massan" och tittar generat ner i golvet, alternativt upp i taket.
Ruta 2: Chefen reagerar positivt på kritiken och massan utropar "Ja, precis vad jag tycker också!".

Är det inte lite så i Jante-Sverige? Det tycker i alla fall jag. Ursäkta så jävla mycket för att jag tror att jag är någon då...