Jag är dålig på förhållanden

Träffade en kompis idag efter praktiken, och det kom sig att vi började prata relationer (som vanligt, haha!). Det var då det slog mig. Jag är kass på förhållanden. I teorin är jag skitbra på relationer. Jag vet vad jag vill ha och jag vet att man måste jobba på ett förhållande för att det ska funka. Men att omsätta det i praktiken är jag nog inte lika bra på... För att lägga lite tyngd bakom detta påstående ska jag redogöra för hur jag suger på att vara i en relation:

1. Jag är svartsjuk
Det finns de som är värre, och det är inte ens alltid jag visar min svartsjuka. Men jag vet om att den finns där, och det är det som är problemet. Svartsjuka för inte med sig något gott alls. Det är inte ens "lite gulligt" eller "visar att man verkligen bryr sig om sin partner". Det handlar inte om det, utan om dålig självkänsla. Min självkänsla är okej på ytan, men gräver man lite djupare ser man hur skadad jag egentligen är.

2. Jag är för krävande
Jag vill att min partner ska vara engagerad i vårt förhållande. Jag vill bli sedd och bekräftad. Det här går hand i hand med punkt ett.

3. Jag är för självständig
Jag hatar att känna mig beroende av någon, hatar när någon har åsikter om vad jag borde tycka, tänka och göra. I ett förhållande hamnar man i de situationerna hela tiden.

4. Jag kastar sten i glashus
Allt jag kräver av min partner vill jag ge själv, men det är inte alltid jag klarar av det.


Dagens slutsats: Det är förmodligen lika bra att jag är singel. Jag skulle bara förstöra ytterligare ett förhållande om jag gav mig in i ett.