Skaffa barn eller inte, det är frågan

Jag har bestämt mig för att inte föra vidare mina klena gener. Åtminstone inte så länge det inte är tillåtet med selektiv befruktning. Nu vet jag inte om det är den korrekta termen för när man väljer spermier och ägg som är garanterat fria från sjukdomsanlag*, men oavsett vilket kommer mina gener stanna i mig. Allt jag hittills lider av (det är fan inte konstigt att jag är hypokondrisk) är nämligen genetiskt - laktos- och glutenintolerans, astma och allergi, grav närsynthet, dåliga tänder, pco (eller pco-s som det också kallas) med tillhörande fetma etc. För att inte tala om grejerna de ännu inte upptäckt, för det lär ju inte sluta där. Mamma lider av kronisk värk, så det kan jag ju förmodligen också se fram emot. Att hon fick bröstcancer är ju inte heller någon lugnande tanke inför framtiden.

Det handlar uppenbarligen inte längre om "The survival of the fittest", utan om helt andra faktorer. I och för sig kanske naturen gör sitt jobb i mitt fall, jag vet ju inte ens om jag kan få barn på naturlig väg. Men det är just det jag menar, alla kan få barn nuförtiden. Provrörsbefruktningar, inseminationer, surrogatmammor, hormonbehandlingar... you name it. Det är inte längre naturen som bestämmer vem som ska få barn. Har man bara tillräckligt med pengar och tålamod kan vem som helst bli gravid. Förmodligen män också, om de hade velat.

Är det kanske inte dags att fråga sig då, om det verkligen är meningen att man ska ha barn? Jag har aldrig känt den där enorma längtan efter ett eget barn, som jag vet att så många andra kvinnor pratar om. Visst har jag längtat ibland. Men inte lika ofta som jag undrat "Vill jag verkligen ha barn?". Jag är 27 år, har ingen fast punkt i form av stadigt jobb eller ens ett förhållande. Att uppfostra ett barn ensam finns inte på min karta. Jag kan komma på totalt två situationer då jag verkligen velat ha barn. Den ena gången var när jag praktiserade på dagis. Jag var 19, skulle fylla 20, och hade inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv. Så jag praktiserade och lallade mest runt efter att jag gått ut gymnasiet.

Jag var på dagiset i drygt fyra månader, och under den tiden hann jag få en favorit bland barnen på min avdelning. Jag tyckte om många av barnen, de flesta faktiskt. Men den här killen var speciell. Han var yngst på avdelningen och var drygt ett år gammal. Man kan säga att jag fick "huvudansvaret" för honom, och efter ett tag tydde han sig nästan bara till mig. Om han blivit knuffad eller ramlat och slagit sig var det alltid mig han sprang till. Jag minns den där gången moderskänslorna bara flödade över mig och jag kände att jag ville ha barn, det var efter lunchen och han skulle ligga i sin vagn och vila utomhus som vanligt. De flesta barnen vilade inomhus, men av någon anledning sov alltid den här pojken utanför i sin vagn.

Jag satt med honom i knät och skulle klä på honom, och han var så sömnig att han mest låg som en slapp trasa i famnen på mig. Plötsligt sträckte han upp sin lilla hand och började pilla på mitt öra och trasslade nästan in sina fingrar i mina örhängen och i mitt hår. Men det var så mysigt och jag minns hur det kändes, hela jag blev varm och glad. Fast samtidigt ledsen, för att det inte var min pojke... Det var nog första gången jag kände att jag verkligen ville ha barn.

Andra gången var när jag blev kär i M för snart två år sedan. Jag var inställd på att vänta med familjebildande i flera år, men plötsligt kändes det som att alla pusselbitar föll på plats. Jag kunde se mig själv som mamma på riktigt för första gången. Jag kunde se mig själv tillsammans med min familj och jag kände att det var något jag verkligen ville. Ödet ville annorlunda och sedan dess har jag återgått till normaltillståndet - att längtan efter barn är något som flimrar till i förbifarten, när jag ser en söt unge på pendeln eller när jag plötsligt får ett sug efter att bygga sandslott eller se världen genom ett barns ögon. De glimtarna kommer inte särskilt ofta, och jag kan nog bara tacka min lyckliga stjärna för det.

För som jag skrev, mina gener är inte ämnade att föras vidare. Adoption kanske kan vara ett alternativ, men vem vet om det går att lösa praktiskt. Det kostar ju en hel del. Sedan ska jag ju lyckas hitta någon med samma syn på saker och ting. För att skaffa barn på egen hand är som sagt inget alternativ. Jag har hursomhelst ingen brådska, om det är meningen att jag ska ha barn lär jag märka det förr eller senare :)

* Det ligger en stor etisk konflikt i frågan om man ska få göra "specialbeställda" barn eller inte. Jag anser att om det finns möjlighet att välja ett barn som är garanterat fritt från sjukdomsanlag framför ett som kommer att drabbas av både det ena och det andra, så är valet självklart. Det är väl givet att man inte vill föra vidare dåliga gener, om det går att undvika? Jag skulle inte vilja att mitt barn mådde dåligt på grund av att jag gett henne/honom en dos av mina klena gener. Att föda fram ett syskon för att rädda livet på ett redan levande men dödssjukt barn vars enda chans är att få en transfusion/donation av det nya barnet, tycker inte jag borde behöva diskuteras. Vem skulle inte vilja rädda sitt barn från att dö? Och om svaret är en enkel metod som går ut på att välja rätt spermier och ägg, varför inte? Vilken förälder skulle älska det nya barnet mindre än det sjuka syskonet? Ingen tror jag.