Dagens Saga

Jag tänkte bjuda på ett ögonblick som är så typiskt mig, förvirrat värre med andra ord:

Jag har just satt mig i stolen på blodlabbet och fått nålen instucken i armen, när mobilen börjar ringa. Högljutt. Den ligger givetvis i den byxfickan jag inte kommer åt. Jag säger "Bra tajming" och ler ursäktande mot sköterskan. När proverna är tagna ber jag att få slippa den där tejpbiten de alltid envisas med att sätta fast tussen med, den där som de lägger på efter att de tagit ut sprutan. Istället håller jag fast papperstussen själv, och när jag kommer ut böjer jag armen så att tussen sitter fast av sig själv. Så tar jag upp mobilen och ringer upp mamma, för det är hon som har ringt. Efter en stund behöver jag rätta till pappret och torka bort en bloddroppe och ber mamma vänta under tiden. När jag duttat och torkat färdigt tar jag tussen och för den till örat, lägger mobilen i armvecket och ska precis säga "sådär, nu är jag klar" innan jag inser vad jag håller på med och börjar asgarva. Mamma undrar vad som står på och jag förklarar. Snart är vi två stycken som skrattar.

Tur att man kan se det roliga i Alzheimers Light... :)