Time to move on

Häromdagen kände jag att nu får det fanimej vara nog. Året började inte på bästa sätt, men det betyder inte att det måste fortsätta i samma stil. Så länge jag har jobb så jag klarar mig kommer det att lösa sig på den ekonomiska fronten. Har inga fasta tider än så länge, men jag hoppas på det bästa. En bra sak med hela den här karusellen är i alla fall att jag framöver inte behöver oroa mig för att jobba för mycket. Tidigare var det ju alltid CSN som styrde hur mycket jag egentligen kunde jobba extra. Och ytterligare en positiv sak är att jag slipper betala tillbaka en termins studiemedel (eftersom jag inte får något). Det gäller att hålla fast i halmstråna ;)

När det gäller andra aspekter så är makten min. Det är jag som bestämmer om jag ska fortsätta vara fet eller inte. Det finns sjukt många sätt att motionera på som inte kostar ett öre. Jag behöver inte ge efter för sötsuget varje gång det sätter in. Istället har jag målat upp mentala bilder på hur jag vill se ut och hur jag ska komma dit. Det finns ingen eller inget som står i vägen - utom jag. Så det är bäst att jag tar ett steg åt sidan och släpper fram mig själv mot målet jag vill nå.

När det kommer till känslor har jag också insett en hel del. Jag målar upp falska fantasier om hur jag önskar att det vore, när jag vet att det aldrig kommer att bli på det sättet. Att jag håller fast vid hopplösa drömmar har bara en orsak - jag är rädd för att gå vidare. Rädd för att släppa på garden, rädd för att släppa in någon på riktigt. Men det får vara nog med det också. Häromdagen lät jag mig själv släppa efter, om så bara för en liten stund. Pirret jag kände var efterlängtat och när jag tänkte efter insåg jag att inte kommer ihåg när jag kände så senast. Jag vill ha mer pirr, och det får jag inte genom att stanna kvar i det förflutna. Det är dags att gå vidare nu. På alla plan.