Jag känner mig som 14 igen

Jag fick min första mens när jag var 14. Då hade jag gått och väntat på den i flera år och kände mig som "den sista i världen" som fick mens. Så när jag märkte att det kändes annorlunda när jag torkade mig på toa, tittade på pappret och såg att det var rosafärgat var lyckan minst sagt gjord. Jag var äntligen en kvinna!

Min syster skrev en mensinspirerad blogg förra veckan, och ni kanske tror att det är därför jag skriver det här. Men då tror ni fel. Efter min första mens fick jag mens en gång till, efter nästan två månader. Sen kom den inte igen. Men påläst som jag var visste jag ju att mensen kunde vara oregelbunden i början, så jag oroade mig inte så mycket. Inte förrän jag var 16 och bara hade haft ett par ynka bruna flytningar sedan de där första menserfarenheterna. Så jag fick tid hos en gynekolog och där konstaterades det att jag hade PCO. Jag fick p-piller för att komma igång med blödningarna och sedan tänkte jag inte mer på det.

När jag var 18 träffade jag min första riktiga pojkvän. Han var några år äldre och hade börjat fundera på att skaffa familj. Det fick mig att börja tänka på det där med PCO. Även om jag inte hade några planer på att bilda familj (jag var ju för fan bara 18!) så ville jag veta hur det påverkade mina chanser att få barn. På den tiden visste man inte så mycket om PCO, trots att det är relativt vanligt. Den lilla information jag hittade handlade i princip om att man inte kan få barn om man har PCO. Kul att få den domen när man är 18, kär och vet att man en dag vill ha familj.

Det blev aldrig några barn med den där killen. Det hade inte så mycket att göra med PCO, som med det faktum att jag inte ville ha barn riktigt än. Såhär i efterhand kan jag bara vara glad över att jag trots allt var en ganska förnuftig liten 18-åring. Genom åren har jag lärt mig mer om PCO, i takt med att det forskats mer. Jag vet att det inte behöver vara en omöjlighet för PCO-kvinnor att få barn, men jag har ändå varit öppen för adoption den dagen jag vill bli mamma. Jag har heller aldrig egentligen behövt oroa mig för en oönskad graviditet i och med att jag ätit p-piller.

De senaste åren har jag funderat på att sluta med p-piller, av flera olika anledningar. Dels vill jag inte stoppa i mig en massa hormoner och lura kroppen (för det är det man gör med p-piller), dels visste jag ju inte ifall jag hade kvar PCO eller om min mens skulle komma igång igen efter att äggstockarna "fått vila" så länge. Sedan finns det alltid risker med att stoppa i sig hormoner, även om jag ansett att p-pillrena hjälpt mig så mycket att det var värt de eventuella riskerna. Förra våren när det var dags att hämta ut nya piller på apoteket sa de att mina piller inte längre ingick i högkostnadsskyddet och eftersom jag inte hade vare sig råd eller lust att betala för något jag kunde ha fått gratis tog jag det som ett tecken och tog ett uppehåll i p-pilleranvändandet.

I höstas gick jag till gynekologen för att mensen inte hade kommit igång efter att jag slutat med pillrena, mest för att se om jag fortfarande hade PCO och för att ta ställning till om jag skulle börja med piller igen. Jag fick något hormonpiller jag skulle ta i tio dagar för att få igång mensen och efter de där tio dagarna fick jag en blödning. Det var ett tecken på att min kropp fungerar som den ska, sa gynekologen. Så jag bestämde mig för att avvakta med p-piller ett tag till. Ingenting hände. Tiden gick och det kom aldrig någon mens. Jag bestämde mig för att om jag börjar må så där dåligt igen som jag gjorde när jag var yngre och inte hade någon mens (jag hade bland annat migrän varje månad istället för mens, plus att hormonerna var helt åt helvete ur balans) så skulle jag börja igen. Men jag har mått fint.

Så kom den. Mensen. Igår när jag var på toa på morgonen kändes det annorlunda när jag torkade mig och när jag tittade på pappret var det blod. Känslan jag fick då var som när jag var 14 och fick den första mensen - "Äntligen!". Ända tills jag insåg att jag inte har några bindor hemma och inga pengar att köpa några för heller. Jag rotade i alla väskor och hittade några ihopskrynklade bindor, så jag klarar mig tills jag får pengar att köpa nya för. Sedan insåg jag att jag glömt hur det känns att ha mens, att det gör ont i ryggen och magen och att humöret blir lite... labilt. Men trots allt, jag känner mig som 14 igen - lika glad och lycklig över att jag är kvinna och att jag fungerar ;) Låt oss hoppas att mensen är regelbunden i fortsättningen, så att jag slipper genomlida pubertetsångest fler gånger...