Jag kan inte sova

Rubriken är lite vilseledande. Jag har inte ens försökt sova, så det finns en teoretisk möjlighet att jag kan sova, trots allt. Men jag är vaken och vill vara vaken. Skolan börjar inte förrän efter lunch imorgon, och samma sak var det idag efter en helg av nattjobb. Så mitt dygn är lite förskjutet. Om jag försökte sova skulle jag förmodligen inte kunna det ändå. Inte för att jag är så satans pigg, för det är jag inte egentligen. Men nu ska jag sluta upp med den här fåniga metatexten och komma till saken någon gång.

Jag sitter och läser gamla dagböcker/bloggar. Inte min egen för en gångs skull. Nej, den här gången är det en annan persons blogg. Det jag letade efter fanns fyra år tillbaka i tiden. Fyra år ganska så exakt. Jag bodde kvar i Kalmar och jag var en ytterst förvirrad ung dam. Jag är nog lika förvirrad idag, bara fyra år äldre. Men just för fyra år sedan hände en sak, som i min blogg inte dokumenterades så ingående. Jag var inte mogen att sätta mina tankar och känslor på pränt, men jag har återkommit till händelserna emellanåt. För att försöka förstå vad som egentligen hände, och varför det gick som det gick. Om det hade kunnat gå annorlunda.

För fyra år sedan krossade jag ett hjärta. Ett tag i alla fall. Som med alla hjärtesorger så blev även jag förpassad till glömskans dal där jag ackompanjerades med tankar som "Vad såg jag i henne egentligen?". Det har inte riktigt velat sig med kärleken sedan dess för min del. Kanske blir jag straffad för att jag inte var mogen för de rätta känslorna, när det rätta tillfället infann sig. Mitt eget hjärta har också blivit krossat sedan dess, och de andra tillfälliga förbindelserna som följt därefter har bara fungerat som substitut i brist på annat.

Och nu sitter jag och läser fyra år gamla bloggar, för att försöka komma på var det gick fel. Och för att få den lilla bekräftelse det ger att läsa om gamla avdammade känslor någon hade för mig. På något undermedvetet plan ger det mig hopp. Kanske kan någon känna så för mig igen. Kanske kan jag känna likadant för denna någon. Kanske kan jag få ha en sån tur att när det händer att två personer känner likadant samtidigt - så är jag en av de personerna. Kanske kan någon återigen skriva "Ibland känns det bara så rätt. Det klaffar. Allting. Ingenting är fel, allt är underbart och man vill bara att det ska vara för evigt." och syfta på mig. Kanske kan jag läsa orden utan att bli rädd och lägga benen på ryggen. Kanske fylls jag istället av en värme och visshet om att jag känner precis så jag med. Kanske. Jag hoppas.