The botten is nådd

Just nu gråter jag sådana där frustrationstårar jag nämnde i den där fåniga listan. Jag gråter för att jag är frustrerad över att ha det så här. Jag orkar inte mer nu. Jag försöker komma på någon vettig anledning att leva, men jag kommer inte på någon. För min egen skull, menar jag. Helt ärligt vet jag inte om det skulle vara någon som saknade mig nämnvärt om jag försvann. Familj och vänner kanske skulle göra det ett tag, men sen då? Det är inte som att jag kommer att lämna efter mig något bestående.

Jag känner mig inte motiverad att göra någonting. Det är ingen mening med att städa mitt skithål till lägenhet, för jag lär ju ändå bli vräkt inom en snar framtid. Det är ingen idé att laga mat, för jag har ändå ingen lust att äta. Det är ingen idé att motionera, för det är ändå ingen som vill ha mig hur jag än ser ut. Det är ingen mening att gå till skolan när jag ändå inte lär få något jobb efteråt. Och det är ingen mening med att söka jobb nu heller, för jag får bara skitjobb som inte leder till någonting. Och eftersom jag måste jobba heltid för att få det det att gå ihop orkar jag inte engagera mig i skolan, som också är på heltid. Det har bara gått en månad och jag är redan helt väck. Hoppa av utan ett "riktigt" jobb kan jag ju heller inte göra. De påstår att jag är överkvalificerad för vissa jobb jag söker. Hur fan kan jag vara överkvalificerad när jag inte gjort ett skit i mitt liv, mer än att skaffa studieskulder (men ingen examen hittills)?

Jag kanske är överkvalificerad för hela livet. Jag är för bra. Det är ju skrattretande. Jag är inte bra någonstans. Jag är ful, fet och misslyckad. Det är vad jag är. Och jag orkar inte ta mig ur skiten. Jag vet inte ens hur det skulle gå till. Om jag skulle be om hjälp skulle jag bli erbjuden lyckopiller. Men jag behöver inga jävla antidepressiva. Jag behöver ett liv. Utan ett liv - vad är man då? Ingenting.