Värre än att vara olyckligt kär

Det finns ett tillstånd som är värre än att vara olyckligt kär, nämligen att inte vara kär alls. Och det värsta tillfället att grotta ner sig i det tillståndet är när man sitter ensam hemma en fredagkväll. Det finns inga bättre stunder för att tänka tillbaka på alla förlorade kärlekar och fantisera om hur det hade kunnat vara om man var sådär perfekt och kunde få vem man ville (och de man vill ha vore ju förstås lika perfekta de).

Sådana här fredagkvällar, när jag börjar tänka på att jag vill vara kär, det är då jag undrar vad det är för fel på mig. Seriöst. När jag väl blir intresserad av någon är det såklart i någon som inte vill ha mig, av vilken anledning det än må vara. Dras jag till de personerna omedvetet? För att jag vet att jag ändå inte kan få dem, och därmed besparar mig ytterligare hjärtesorger? Fast egentligen gör jag ju inte det, jag blir ju intresserad av dem vilket automatiskt leder till att jag blir sårad eftersom det skiter sig. Men ändå. Är det i min hjärna lättare att lägga känslorna på redan i förväg dödsdömda objekt, eftersom hjärtesorgen som följer egentligen inte är på riktigt eftersom det aldrig blev något värt att gråta över?

Jag är sjukt trött på att vara singel. Det är en dålig kombination tillsammans med att inte vara desperat, för jag kan bara inte nöja mig med vem som helst. Som Carrie i SATC säger:
“Some people are settling down, some people are settling and some people refuse to settle for anything less than butterflies.”. Var fan är de där jävla fjärilarna? När de behagar dyka upp, kan det snälla rara någon vara på riktigt och i någon som besvarar känslorna?

Det värsta av allt är att jag aldrig träffar några nya människor (förutom medelålders tanter ute på mina praktikplatser och jobb). Hur fan träffar man nytt folk i den här jävla stan? Till hösten ska jag se till att anmäla mig till någon kvällskurs! Men om inte det ger något då? Att dejta på nätet och att springa på krogen känns SÅ passé. Det suger att vara singel i Stockholm.