Barnfunderingar

Min äldsta vän Becka fick barn redan när vi var 20. Sedan dröjde det ganska länge innan någon annan av mina vänner ynglade av sig. Fram till det senaste året har det varit ganska lugnt på den fronten, men nu börjar verkligen alla skaffa barn till höger och vänster. Inom 11 månaders tid har tre av mina närmaste vänner fått barn (för att inte tala om alla jag känner till, men som jag kanske inte umgås med). Sist ut i raden var Erica som för en och en halv vecka sedan fick tvillingar. Det är stort!

Hon och jag har levt ganska lika liv, dejtat runt lite utan att egentligen hitta rätt. Det har känts bra att ha en sådan vän, när alla andra runtomkring stadgar sig. Det var hon och jag som kunde spontanbestämma att vi skulle sätta oss på en uteservering, ta några drinkar och sedan hamna gud-vet-var innan natten var slut. Det var hon och jag som kunde prata i timmar om hur vi önskade att vi skulle träffa den där Någon som allt bara stämmer med. Det var hon och jag. Ända tills hon förra sommaren hittade sin Någon. Sedan gick det fort. Förlovning, hus och graviditet var ett faktum på mindre än ett halvår. Jag hänger inte riktigt med... :oP Självklart är jag glad för hennes skull, precis som jag är för mina andra vänners skull. Men det där livet, att jag någonsin skulle hamna där, känns mer avlägset än något just nu.

Jag har så svårt att se mig själv som mamma. Framförallt för att jag inte har någon att skaffa barn med. Det finns inte på min karta att jag ska skaffa barn ensam, så därför räknar jag inte ens med att jag kommer att skaffa några. För om jag inte hittar den där Någon så kommer det inte att bli några barn för mig. Och även om det blev det - hur skulle jag vara som förälder? Tänk om jag blir en tråkig mamma som aldrig vill göra något med sina barn, som hellre tar sovmorgon än bakar bullar, som skaffar barnvakt så fort tillfälle ges, som inte vill bygga sandslott och snögubbar. Jag vill inte bli en sådan mamma. Jag vill heller inte bli en sådan förälder som försvinner in i bebis-bubblan och glömmer bort alla vänner, som bara umgås med andra mammor från föräldragrupper och jämför konsistens och färg på bebisbajs.

I takt med att alla jag känner skaffar familj känner jag mig mer och mer bortglömd. Självklart unnar jag de jag älskar sin familjelycka. Men jag då? Låt mig få ta del av barnens uppväxt, ring och fråga om jag vill följa med på barnvagspromenad eller till lekparken. Bara för att jag inte har egna barn betyder det inte att jag glömt mina vänner, eller inte vill ha med dem eller deras barn att göra. Har de glömt mig? Är jag inget att ha när jag inte har egna barn? För att jag inte förstår hur det är? För det gör jag ju inte. Det kan ingen göra som själv inte fått barn. Ska jag straffas för det?

Några små funderingar bara...