Omvärdering av kk-principer?

Jag har provat på det där med att vara kk. Det funkar till en viss punkt, sedan kommer alltid något i vägen. Den ena får känslor, men inte den andra. Eller så inser man att sexet kanske inte är så bra, trots allt. Och varför ska man då vara kk? Finns det okomplicerade kk-förhållanden?

Om det finns det är jag beredd att omvärdera mina principer. Jag har insett att mitt liv är alldeles för ostrukturerat för att jag ska ha tid och energi att vårda ett riktigt förhållande. Men fy fan vad tråkigt det är att leva i celibat, utan att ens få smaka på det goda i ett förhållande. Tänk om det fanns kk-förhållanden som funkade... Där man träffades när man kände för det, gjorde sådant som par gör, men utan att ha några krav eller förpliktelser gentemot varandra. Inget klagande om vem som städar mest eller gnäll över vem som tog den sista mjölken utan att köpa mer. Inga söndagsgräl. Ingen söndagsångest.

Men det är ändå så sjukt mycket som ska funka i ett kk-förhållande. Man måste vara attraherade av varandra, gärna mer än fysiskt så att man får utbyte även utanför sängen (eller var man nu föredrar att utöva sina fysiska akter). Man måste tycka precis lagom mycket om varandra, vare sig för mycket eller för lite. Man måste komma överens om ground rules, typ om det är okej att vara kk med flera eller inte, hur och när man ska ses, hur ofta man ska ses och så vidare.

Den stora frågan är, är det värt det? Om ingen är redo för ett förhållande under tiden som man är kk, men att någon eller båda blir det under tiden - vad fan händer då? Hur dumpar man en kk? Kan man fortsätta vara bara vänner när man "slutar" vara kk med varandra?

Vad tycker du?