Det där med att alla ska tycka om en

Den senaste tiden har jag pratat med flera personer, oberoende av varandra, om det här med att vara bekräftelsesökande och att vilja vara omtyckt av allt och alla. Samtalen har inte alltid handlat om samma saker, men de har ändå haft den där gemensamma nämnaren - bekräftelsebehov. Genom de här samtalen har jag kommit fram till att det krävs en del personlig utveckling och mognad för att man inte ska känna sig beroende av andras bekräftelse. För en del verkar det ta väldigt lång tid innan de når det stadiet, om ens någonsin. Jag säger som en av personerna jag pratade med sa: "Visst är det förbannat skönt att inte känna behovet av att vara omtyckt av alla?". Jag skiter fullständigt i om alla jag träffar gillar mig eller inte. De som tycker om mig vet jag att de tycker om mig för den jag är och ingen annan, för jag spelar inga spel och håller inte upp någon falsk fasad. Det är ganska skönt att veta faktiskt.

Dessvärre tror jag att det är ganska ovanligt att folk vågar vara öppna, bjuda på sig själva och släppa på prestigen/stoltheten. Jag undrar bara, varför? Om de bara visste hur befriande det är att inte låtsas, att inte fejka, att bara vara sig själv - med fel och brister och goda såväl som dåliga egenskaper. Tänk vad mycket enklare saker och ting hade varit i vår värld om folk inte var så oroliga för vad andra tyckte och tänkte, om folk sa det de själva kände istället för att säga och göra det de tror förväntas av dem. Därmed inte sagt att man ska sakna all form av social kompetens, men lite självdistans och framförallt självkänsla hade inte skadat.

Men det är inte mitt jobb att utbilda befolkningen. Det överlåter jag till Dr. Phil och andra "säger det som är självklart"-människor :)