Skit

Fan vad jag hatar mitt liv ibland. Särskilt när jag sitter ensam hemma och tycker synd om mig själv. Inbillar mig (eller gör jag det?) att jag är en dålig vän och att andra också tycker det. Tänker på att jag saknar att ha en tjej-bästis igen. En sån där som bor nära (åtminstone inom Stockholms län), som man kan ringa när man vill och träffa närsomhelst för att man känner för det och dricka te och prata skit. De som jag kunnat göra såna saker med bor för långt bort, har aldrig tid (eller är det lust de saknar?) eller något annat som gör att det inte går. Samtidigt håller jag mig ironiskt nog undan, för just nu är jag i en pissig fas då jag känner mig osocial, tråkig, ful och värdelös. Jag skulle ha åkt till Småland på 30-årsfest i helgen. Men det ställde jag in. Inte för att jag inte vill träffa folket som skulle på festen, utan för att jag som sagt inte klarar av att vara social. Jag vet dessutom att det är flera gamla vänner som ska till Stockholm i helgen. Men jag vet inte om jag kommer träffa dem heller. Eller tjejen som jag umgåtts med sporadiskt, som kommer med förslag med jämna mellanrum. Jag vet fan inte vad det är för fel på mig. Jag vill inte vara ensam, men jag får ångest av att "behöva" vara social när jag mår som jag gör. Vilket i sig är sjukt, för det är just nu jag behöver som mest bekräftelse. Istället stöter jag bort dem som försöker och uppfyller därmed min egen profetia om att folk tycker att jag är konstig och knäpp. Fan.