Sju jävla år

Är det någon som förstår hur frustrerande det egentligen är att inse att man står på exakt samma plats i livet som för sju år sedan? Visst, det har hänt mycket på de där sju åren. Men face it, det är inte som att det hänt något revolutionerande direkt. Jag är fortfarande singel, barnlös och saknar drömjobbet. Det känns som att jag bara står och stampar på samma jävla punkt utan att komma någonstans och inte fan blir det bättre när jag läser gamla lunardagböcker från sju år tillbaka i tiden och upptäcker att jag lika gärna kunde ha skrivit de där inläggen idag. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör. Vad jag än tar mig för så hamnar jag lik förbannat på ruta noll igen förr eller senare. Jag är trött på att gå i cirklar.


Min favoritlåt just nu om någon undrar.