En "hel" familj till varje pris?

Som så mycket annat i Sverige behöver invandringspolitiken få sig en riktigt ordentlig genomgång, en gång för alla. Principiellt sett är jag emot att invandrare som tagits emot i Sverige blir utvisade igen. Men så finns det undantag, som får till och med mig att rucka på mina principer. Det handlar om en återfallsförbrytare, som avtjänat det ena fängelsestraffet efter det andra och dessutom blivit utvisad ett flertal gånger. Senast det begav sig blev mannen dömd att utvisas, efter att ha våldtagit en 23-årig kvinna. Men domen överklagades. Han har nämligen fem barn i Sverige, och de två yngsta barnens mamma är hans fru.

Jag förstår inte hur mamman tänker när hon säger "jag inser vad han har gjort, men barnen behöver sin pappa". Hon rättfärdigar sin åsikt med att hon själv är skilsmässobarn, att hon vet hur det är att växa upp utan pappa och det ska inte hennes barn få uppleva. Ursäkta franskan, men hur i helvete ska hennes barn få en sund inställning till livet om deras mamma rättfärdigar pappans handlingar inför barnen? Mamman är inte den enda här i landet som är skilsmässobarn, som växt upp utan pappa. Det är hennes jobb att se till att hennes barn inte blir lika fucked up som hon uppenbarligen blivit. Om hon nu är så bekymrad över sina barns väl och ve, se till att fatta vad mannen är kapabel till. Det spelar ingen roll att hon eller barnen inte uppfattar honom som farlig. Det kan lika gärna bara handla om en tidsfråga innan han ger sig på sin egen familj också.

Som skilsmässobarn vet jag vad jag pratar om. Jag tror att det finns två olika sorters skilsmässobarn. Den första sorten är den som skyller allt på bristen på trygghet under uppväxten. "Oj, jag rånade en bank - men vad annat kunde jag göra, min pappa struntar i mig" eller "Jag slår min fru för att min pappa slog min mamma". Den sorten söker också efter bekräftelse överallt. På fel ställen. De upprepar samma mönster och begår samma fel som deras föräldrar gjorde. De försöker också rätta till felen, genom att fatta beslut som de inte inser är åt helvete. Till exempel kvinnor som vill att barnen ska ha en pappa till varje pris, kosta vad det kosta vill. Eller kvinnor och män som fortsätter försöka reparera en förälder/barn-relation som borde ha blivit begravd för länge sen.

Den andra sorten inser att ens uppväxt kanske inte var den mest idealiska och att ens föräldrar inte alltid gjorde det bästa jobbet, men att man har ett val. Det är inte alltid de gör rätt val, men de skyller inte sina misstag på föräldrarna eller på det som hänt i det förflutna. De försöker bryta destruktiva mönster genom insikt.

Det är sorgligt att ytterligare en generation ska behöva bli förstörd, bara för att generationen innan inte kan se klart. På ett sätt förstår jag mamman, men på ett helt annat plan har jag lust att slå lite vett i skallen på henne så att hon vaknar upp ur sin fantasi om att hennes familj är en helt vanlig svenssonfamilj som bara råkar ha lite otur med myndigheter som vill förstöra för dem.