Ironi
Det är fan tragiskt att jag skriver som bäst när jag mår som sämst. Jag lyckas inte ens vara rolig, fast jag har så roligt. Inte ens lite tragikomisk kan jag vara. När jag är deprimerad däremot, fy fan vad rolig jag kan vara då! Medvetet som omedvetet. Nu skrattar jag knappt åt mina egna skämt. Jag undrar om jag ska låta min senaste - och när jag tänker efter ganska långvariga - besatthet utvecklas till något som är snäppet värre. Bli riktigt psycho-besatt. Fan vad ni hade skrattat åt mina inlägg då.
6 kommentarer:
Då är frågan... är det skrivandet som kväver livsglädjen eller livsglädjen som kväver skrivandet? Hönan eller ägget?
7:e september, HALLÅ, var håller du hus?!
Förmodligen var jag i sandlådan...
När du skriver fem inlägg på två månader kan du ju inte begära att bli punktmarkerad.
Haha, Herman - jag tror inte Johanna syftade på dig ;)
Jag vet inte vad som orsakar skrivkrampen, men den fanns långt innan livsglädjen gjorde sitt senaste långvariga intåg. Men när jag väl skrev så var det bättre än det jag skriver nu när jag mår bra.
Johanna: På jobbet, på facebook, på spinningen, på improteatern, med kompisar... och på msn ibland. Men inte så mkt här :)
Och jag som trodde J var en förkortning för Saga...
Ordverifieringsordet just nu är "phopless"... det låter roligt.
Mmm, jag stavar det med J ibland... :oP
phopless, låter som att det kan betyda nåt i stil med patetiskt hopplös... :)
Skicka en kommentar