Bananflugekyrkogården

I bananflugesamhället cirkulerar sedan urminnes tider - vilket enligt bananflugemått mätt sannolikt handlar om veckor - en vandringssägen som i bananflugemun brukar kallas Bananflugekyrkogården. Historierna brukar variera men i samtliga finns en röd tråd att finna - otaliga bananflugor har fått sätta livet till. Enligt sägnen lockas bananflugorna av en underbart sur doft. Bananflugor som överlevt - det är inte många, så sanningshalten kan variera - berättar för nästkommande generationer att doften, som har en söt underton, är så svår att motstå att bananflugorna dras till den som... flugor. Ofta kommer doften från en sjö som plötsligt uppstår där bananflugorna för tillfället slagit läger, i det som människorna brukar kalla diskho. Ingen vet varifrån sjön kommer, men utsagorna talar om att den uppenbarar sig på den sjätte dagen när bananflugorna mångdubblat sin avkomma och flera generationer samsas om diskhons gåvor. Överlevare berättar att de sett bananflugor bli som hypnotiserade av doften och flugit rakt mot undergången. När flugorna kommer till sjön finns nämligen ingen återvändo. Sjön trotsar alla naturlagar och så fort flugorna landar på ytan för att dricka den lockande vätskan sjunker de. Fluga efter fluga drunknar i sjön och hamnar på botten av sjön - bananflugekyrkogården. Det finns en historia om en bananfluga som en gång kom till en bananflugekyrkogård. Sjön hade torkat ut och på botten såg han kropparna efter gammelfarfar, gammelmorbror och flera kusiners kusiner. Sedan den dagen är bananflugan sig inte lik. Flera liknande berättelser hörs här och var och som med alla vandringssägner ligger det säkert en gnutta sanning i det hela. Så flyg försiktigt, bananflugor!