Vad är det för fel på mig egentligen?

Som en vidareutveckling av det förra inlägget funderar jag lite över vad är det för fel på mig. Varför dras jag till dem som inte vill ha mig? Varför vill de aldrig ha mig, fullt ut? Så länge jag inte visar mig sårbar och inte avslöjar alltför mycket känslor, ja då duger jag. Men så fort jag visar lite intresse eller minsta lilla tendens till att vilja ställa krav - poof! Så är de borta!

Seriöst, vad är det för vital skruv som har lossnat i huvudet på mig? Jag orkar inte hålla på och analysera i all evighet som jag hade en tendens att göra förr om åren, men när man hela tiden råkar ut för samma sak om och om igen så börjar man ju undra vad mitt problem är. Är jag rädd för att bli sårad på riktigt, och ser till att träffa sådana som inte kan lova något (för då har ingen av oss förhoppningar om något mer)? Är jag dum och tror att jag kan ändra på dem? Är jag kär i kärleken? Jag försöker intala mig att jag inte är något av ovanstående. Men något fel är det ju uppenbarligen på mig. Kan någon tala om vad? Är jag ful? Tråkig? Omogen? Inget att hänga i julgranen?