I miss the good old days...

Jag saknar lunardagboken. Det var ett perfekt forum där jag kunde ösa ur mig tankar och känslor. Jag visste alltid vilka som läste mina inlägg och jag kunde räkna med vettig feedback på sådant jag funderade över. Det är inte samma sak att skriva en vanlig blogg. Jag vet på ett ungefär vilka det är som läser, men jag kan aldrig veta säkert att de har läst det jag skriver. I och med att jag inte vet vem det är som läser blir jag mer restriktiv i det jag skriver, vilket i sig innebär att jag inte skriver särskilt personligt. Det i sin tur gör att folk inte är lika intresserade av vad jag har att förtälja, och därför blir feedbacken i princip obefintlig. Och jag har förlorat det jag såg som det bästa med hela "skriva dagbok på nätet"-grejen - att skriva om det som berör mig i det vardagliga livet och få ta del av andras syn på saker och ting.

Just nu är det så mycket som jag vill berätta för en viss utvald klick människor. Men jag vågar inte vara så öppen som jag skulle vilja, eftersom jag som jag tidigare nämnde inte vet vilka som faktiskt läser här. För inte så väldans länge sedan fick jag veta att en person som jag brukade nämna ganska ofta i lunardagböckerna hade hamnat här och börjat läsa min blogg. Hade jag varit lika öppen om vad som rör sig i huvudet på mig, som jag var på lunar, hade det kunnat bli riktigt pinsamt...

Jag funderar på om det faktum att jag tar på mig en massa frilansuppdrag och jobb, samtidigt som jag umgås mer med folk än jag gjort på länge, har att göra med att istället för att älta det jag vill få ut i skrift så ser jag till att ha mer att göra än vad jag egentligen hinner med. Det tror jag åtminstone att en amatörpsykolog hade kommit fram till. Änsålänge mår jag inte dåligt av det. Tvärtom faktiskt. Men det känns som att det bara är en tidsfråga innan verkligheten hinner ikapp och jag står där utbränd av för mycket åtaganden och sociala tillställningar, och undrar varför jag inte fattade från början att det skulle bli precis så.