Jag ångrar ingenting (utom möjligtvis vissa saker)

I lördags var en kompis hemma hos mig och vi (eller jag rättare sagt) lagade mat och bakade en morotskaka, som vi mumsade på till melodifestivalen (jag hejade för övrigt på Rongedal och BWO). Vi är ganska lika hon och jag, fast hon är mer lik den jag var för några år sedan än den jag är nu. Det vill säga, hon pratar oavbrutet om saker som händer i hennes liv - vänner, kärlek, jobb o.s.v. Det är inte bara det att hon pratar mycket, hon analyserar också allting in i minsta detalj.

Jag vet inte när jag slutade analysera allt i mitt liv. Förmodligen när jag var kär senast. I Mårten, skitarslet (som egentligen inte är ett skitarsle) som sårade mig djupt. Jag har inte varit kär sedan dess och det är ändå två år sedan det var som värst. Jag har dejtat och träffat killar efter det, men jag har som sagt inte varit kär. Det kanske är det som är hemligheten - det krävs att man har känslor för någon för att orka analysera. Men å andra sidan så analyserade jag allt i mitt liv, och då menar jag allt, fram tills... ja, det är väl två år sedan.

Jag har nog alltid varit en känslomänniska, en sån där som litar på magkänslan. Det finns både bra och dåliga saker med det. Det sämsta är att känslomänniskor ofta hamnar i pinsamma situationer, för att man handlar efter vad känslorna säger och inte efter vad hjärnan tycker. Man måste liksom lätta på trycket hela tiden, genom att göra och säga saker som man egentligen kanske inte vill - bara för att det är enda sättet att gå vidare. Det är inte lätt att vara en känslomänniska, när man är så uppfylld av känslor som man inte vet hur man ska hantera - inte minst svartsjuka i ett förhållande.

I stundens hetta har jag sagt och gjort saker som i efterhand är mest pinsamma och jobbiga. Men jag ångrar ingenting. Främst för att det inte hjälper att ångra något som redan är gjort, men också för att de där pinsamma och jobbiga sakerna har gjort mig till den jag är idag. Och vem är jag idag? En som inte är rädd för att säga vad hon tycker (även om priset ibland är väl högt), en som inte längre analyserar allt in i minsta detalj (eftersom det inte tjänar något till), en som står för det hon tror på och en som vet sitt eget värde.

Trots det kan jag ibland känna att jag saknar analyserandet och grubblandet ibland. Inte så mycket att jag skulle vilja vara den personen igen, men tillräckligt för att emellanåt känna mig lite död inombords för att jag inte tillåter mig (?) att känna lika mycket som jag gjorde tidigare. Det är en svår balansgång, och hur fan ska man veta vilket som är bäst för en?