Ont, det gör ont, det gör ONT!

Det lönar sig aldrig att stressa i SL-trafiken, det borde jag vis av erfarenheten veta. Men icke. Igår kväll begav mig hemifrån i god tid innan mitt nattpass skulle börja. Så fort jag klev utanför dörren klistrades näsan igen av den kalla luften och jag insåg att det nog var ett antal minusgrader ute. Jag traskade i alla fall vidare mot pendeltåget och när jag närmade mig stationen såg jag att det lyste grönt längst bort på spåret. Under min tid som pendeltrafikant har jag lärt mig att det betyder att ett tåg är på ingående, så jag ökade takten lite. Inte för att jag hade behövt hinna med tåget, eftersom jag var ute i god tid, men jag tänkte att jag hellre sitter på ett varmt tåg än fryser en extra kvart på perrongen.

Stationen i Handen har begåvats med alldeles för många extrameter perrong, särskilt när man kommer från "fel" håll som jag. Så när tåget började rulla in satte jag fart och sprang för att komma fram till tåget, som av någon anledning alltid envisas med att stanna närmast den andra uppgången istället för mitt på perrongen (så att det är lika långt att gå åt båda hållen). Jag hade fortfarande flera meter kvar när alla trafikanter klivit på och i en bråkdels sekund tänkte jag "Skitsamma, jag väntar på nästa tåg". Men då hade jag sprungit helt i onödan bara för att nästan hinna med tåget, så jag ignorerade min dåliga kondis och fortsatte springa. Jag hann precis.

Det tog tre stationer innan både puls och andning gått ner tillräckligt för att jag inte skulle känna mig svimfärdig, och det var då jag upptäckte att luftrören kändes som smala springor. Kul. Astmakänningar precis innan man ska till jobbet där det kryllar av både katt- och hundhår plus äcklig cigarettrök... Knappt hade jag hunnit registrera andningsbesvären förrän jag kände att det gjorde ont i vänster höft. Väl på jobbet tog jag bricanyl, men trycket över bröstkorgen släppte inte på flera timmar.

I morse när jag skulle hem efter att det snöat hela natten kände jag hur det tog emot i vänsterhöften igen. Snart började det även göra ont på höger sida. Vid det här laget hade jag dessutom ont i magen. Vad det berodde har jag ingen aning om, men det blev bara värre under hemresan. När jag klev av tåget i Handen hade jag inte bara så ont i magen att jag nästan fick gå dubbelvikt, utan mina höfter värkte som satan de också. Den långa trappan upp från perrongen har sällan känts SÅ lång, inte heller vägen hem. Men nu är jag hemma och tänker slänga mig i säng och sova några timmar, innan det är dags för nästa nattpass. Man kan ju hoppas att min mage lugnat ner sig till dess och att mina leder inte stelnat i permanenta ickerörliga positioner... :oP

Jag måste verkligen börja motionera... Herregud, bli helt jävla invalidiserad av att springa till tåget...!