Att vakna ur en dröm

Min högsta dröm i livet är att få skriva mot betalning - krönikor, personporträtt, artiklar som berör viktiga, intressanta saker och inte bara handlar om ekonomisk lönsamhet. För några år sedan trodde jag att det bara var en dröm som jag kunde fortsätta drömma i all evighet. För inte kunde väl jag få göra något jag drömmer om!

Men så bestämde jag mig för att kanske börja läsa på högskola, mest för att prova på. Jag sökte lite kurser som lät intressanta, men räknade inte med att komma in. När antagningsbeskedet kom och det visade sig att jag kommit in på ett par program och ännu fler kurser, fick jag en mindre livskris. Vad skulle jag göra nu? Jag skulle ju pröva lyckan i storstan, jobba som barnflicka ett tag och se vad som händer.

Jag stängde in mig i min lilla etta i en hel helg, ville inte prata med någon. Skulle jag ta jobbet i Stockholm jag blivit erbjuden, eller skulle jag börja plugga? Och om jag skulle plugga, skulle jag hoppa på ett program i en okänd stad långt bort eller en kortare kurs i en stad inte lika långt bort? Jag bestämde mig till slut för att tacka ja till en kurs i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Kalmar. Jag skulle läsa en termin till att börja med, för att se om det där med högskola var något för mig.

Jag fick blodad tand när jag upptäckte att det var ett jätteroligt ämne jag valt. Det blev en termin till och bestämde mig när det var dags att söka kurser till nästa höst att jag skulle läsa minst ett år till. Jag sökte fortsättningskursen på MKV, en kurs i journalistik och journalistprogrammen vid Högskolan i Kalmar och Mitthögskolan. Jag kom in på kurserna och stod som reserv på programmen. Jag behöll mina reservplatser och när andra antagningsbeskedet kom vågade jag knappt tro att jag kommit in. Det blev tre år till i Kalmar, på Programmet för medieproduktion och journalistik vid Institutionen för medievetenskap och journalistik.

Plötsligt kändes drömmen om att få skriva inte så avlägsen längre. Trots att jag visste att framtidsutsikterna för journalister var allt annat än ljusa, kändes det som att jag ändå vunnit en mindre seger genom att komma in på utbildningen. Därefter följde tre år som var de bästa, men samtidigt de jobbigaste i mitt liv. Jag lärde känna vänner för livet, fick lära mig saker jag tyckte var roliga och att leva studentliv var en upplevelse jag aldrig lär glömma. Det är lätt att tänka tillbaka på studietiden som en enda lång period av fikor på stan, sovmorgnar och festande. Tentaångesten, studentekonomin och de veckor man faktiskt hade föreläsningar hela dagarna eller grupparbeten som sträckte sig långt in på nätterna emellanåt är sådant man väljer att "glömma" när man får något nostalgiskt i blicken.

Men nu, snart två år efter att jag tagit mig igenom de där fyra åren, känns drömmen nästan lika avlägsen som den var för den naiva tonåringen som fantiserade om en strålande skribentkarriär. De två praktiker jag hade under studietiden ledde inte till någon anställning och de otaliga krönikor och texter jag skickat in till diverse tidningar har alla blivit ratade. Det vänligaste svar jag fått gick i stil med "Du skriver bra, men vi söker inte någon krönikör för tillfället".

Att jag skriver bra får jag höra emellanåt, och många tycker att jag ska satsa på skrivandet. Jag önskar att det vore lika lätt som det låter. Jag har de senaste två åren försökt att få in en fot i branschen, men det är som att skrikande ställa sig och hoppa jämfota i ett rum fullt med dövblinda idioter. Det har gått så långt att jag nog gett upp. Jag orkar inte försöka längre. Det enda som händer är att jag får dåligt självförtroende, vilket i sin tur går ut över skrivandet - lite utav en självuppfyllande profetia.

Och nu, när jag inte ens lyckas få något jobb överhuvudtaget tar drömmandet bara en massa onödig energi som jag behöver lägga på annat. Som att försöka hitta ett jobb jag kan stå ut med, tills skrivlusten och orken att försöka på nytt återkommer. Jag önskar att det vore lätt någon gång. Att jag bara halkade på ett bra bananskal för en gångs skull, ett bananskal som ledde till drömjobbet. Men det är väl dags att vakna ur drömmen nu, inse att det inte är menat för mig. I verkligheten har jag studieskulder på ett antal hundratusen som måste betalas tillbaka. På något sätt, om det så är genom att städa, jobba på fabrik eller inom vården...

Verkligheten sucks.