Ally McBeal då och nu

Jag har bestämt mig för att se om Ally McBeal, från första till sista avsnittet. Mest för att jag behöver något att titta på vid tillfällen när jag borde göra något annat (som att städa), och eftersom det är lite småtorka bland de nya serierna (långa uppehåll och strejkande manusskribenter är inte gynnsamt för någon). Jag kan med glädje konstatera att trots att det enligt min uppfattning inte hänt så mycket i mitt liv det senaste decenniet, så har jag åtminstone mognat och fått andra perspektiv på serien jämfört med "first time around". Det tyder på att jag utvecklats lite i alla fall, inte illa pinkat med tanke på att jag inte har något liv.

Det tragiska är att jag känner igen mig sjukt mycket mer i Ally McBeal än vad jag gjorde när serien sändes första gången. Hon har inte heller något liv, enligt sig själv. Hon tycker att det är hemskt att fylla 28 (jag har ett halvår kvar till dess, tack och lov). Hon dejtar den ena knasbollen efter den andra och är dessutom lika klumpig och pinsam som jag. Enda skillnaden är att hon är snyggare än vad jag är (och att hennes karriär går åt rätt håll, till skillnad från min)...

Hursomhelst, det var inte mina likheter med Ally McBeal jag skulle gräva mig djupare i utan om hur min syn på serien förändrats. Jag tycker numera att Billy, Allys "once in a lifetime-ungdomskärlek", är en stor mes. Jag gillar dessutom Nelle, karaktären som dyker upp i andra säsongen. Det gjorde jag inte förra gången. Jag tycker att Vonda Shepards röst är fruktansvärt påfrestande, och inte blir det bättre av att hon bara sjunger covers (som mals om och om och om igen i avsnitt efter avsnitt). Skämten känns förlegade, med undantag för de klassiskt tidlösa "oj vad klumpig jag är"-pinsamheterna som jag barnligt nog kommer skratta åt resten av livet.

Vad kan man dra för slutsats av detta, tro? Två saker, nej tre förresten:

1. Ally McBeal har inte åldrats med värdighet
2. Jag har åldrats och förhoppningsvis mognat
3. Jag har inget liv