Tur att den enda semesterveckan jag fick har varit en riktigt lyckad sådan, kan leva på minnet av de här dagarna till nästa semester (när det nu blir)! :) Imorgon är det back to work som gäller, ser faktiskt fram emot det :)
Ikväll blir det middag och bio, följt av eventuell utgång. Vi ska se Public Enemies, det kan liksom inte bli fel när både Johnny Depp och Christian Bale är med i samma film :)
Jag har gått ner ungefär fem kilo sedan invägningen till den där medicinska studien jag är med i. Det tycker jag är rätt bra jobbat, med tanke på att jag inte varit helt duktig alla gånger. Men något måste jag ju göra rätt, som dietisten sa sist jag var där. Det går långsamt nedåt och jag hoppas att det fortsätter i samma takt, av flera anledningar. En snabb viktnedgång gör att varken kroppen eller psyket hänger med. Jag vill inte ha en massa överflödshud, som sedan ändå kommer att fyllas upp igen för att hjärnan inte fattat att kroppen blivit smalare. Nej, en sund och långsam viktminskning är bra. Även om det ibland känns som att det inte händer ett skit, så gör det ju faktiskt det. Fem kilo på några månader blir ganska många kilon utslaget på längre tid. Det handlar ju dessutom inte bara om kilona jag går ner, det handlar också om att anamma en livsstil som jag kan och vill hålla fast vid resten av livet. Det bästa av allt är att det hittills känns som något uppnåeligt. Jag skiter i om jag blir pinnsmal (eller nej det gör jag inte, för jag vill inte bli det), jag vill bara trivas med mig själv och må bra - såväl psykiskt som fysiskt. Och det känns som att jag är på god väg :)
Jag jobbar på en hjärtklinik. På min avdelning tar man emot patienter man inte riktigt ställt diagnos på ännu, men där man misstänker att det kan vara hjärtbesvär. Varje dag kommer det in massvis med patienter. Det är inte bara äldre framförallt manliga personer som vårdas på hjärtkliniken. Nej, det kommer in patienter ur alla ålderskategorier och av båda könen. En del patienter vållar själva sina besvär. I många fall är symtomen hos patienterna stressrelaterade. De tar inte hand om sig själva, helt enkelt. Men i förvånansvärt många fall är det helt friska - ibland väldigt unga - personer som får besvär som kräver sjukhusvård.
Varje dag registrerar jag diagnoser som ställts av läkarna, för att kliniken ska få in pengar så att man kan fortsätta bedriva sin verksamhet. Varje diagnos ger en viss summa pengar, så det är viktigt att koderna som registreras stämmer. När man registrerar dessa diagnoskoder kommer det upp en summa - det är den summan som vårdtillfället kostar, den egentliga kostnaden. Det här är ingenting som patienten har någon aning om. Och det är nog en jävla tur. En person som kommer in med obehag och får slutdiagnosen bröstsmärta eller hjärtklappning kan hamna på en nota på flera tusen kronor. Snittet på alla diagnoser jag matat in ligger nog på 15000 kr. Och då är det de små åtgärderna vi snackar om. Skickas patienten vidare till operation på någon annan avdelning kan summorna bli astronomiska - vi talar sexsiffriga belopp.
Kliniken får sina pengar från Landstinget, som i sin tur får pengar från staten - som i sin tur fått in pengar via skatten som vi alla betalar. Vi betalar som enskild person 80 kr per vårddygn. 80 kronor! För något som i praktiken kostar tiotusentals kronor! Om vi sänker skatten innebär det att det inte finns pengar att finansiera vården med. Det betyder att vi måste betala ur egen ficka. Det innebär att om man inte har råd att teckna en bra sjukförsäkring så måste man punga ut med de där astronomiska summorna själv. Och vem fan har råd med det? Folk med jävligt mycket pengar kanske. Men alla andra då? Ska inte alla ha rätt till bra vård? Tycker du att det är värt att betala 18000 för lite hjärtklappning - som du förmodligen orsakat själv genom att halvt jobba ihjäl dig i din pengakåthet? Isåfall kan du ju fortsätta rösta på moderaterna, för det är ju ett sådant samhälle de vill ha. Jag vill inte ha ett sådant samhälle för jag har fanimej inte råd att betala vad det verkligen kostar att bli sjuk, och sjuk det kan vem som helst bli - fattig som rik. Det skyddar inga pengar i världen mot. Tänk på det nästa gång du vill sänka skatten.
Jag har bokat spinning på tisdag, men om foten ska hålla på och larva sig som den gör för tillfället kommer det inte funka. Hela dagen har jag gått och funderat på hur jag ska göra för att få den att läka snabbare. Den är tillräckligt bra för att jag ska kunna gå utan att halta, så länge det är plant underlag. Är det lutning eller minsta ojämnheter under fötterna känner jag genast av den där jävla vristen (höll på att skriva bristen, och det hade väl varit ett mer passande ord för tillfället på den bristfälliga jävla kroppsdelen). Trappor funkade inte så bra i början på veckan, varken upp eller ner. Nu funkar det okej när jag ska uppåt, men inte lika bra när jag ska neråt av någon anledning.
Den gör inte ont direkt, mer än när jag "glömmer bort" att jag skadat foten. Det vill säga när jag suttit ett tag och ska resa mig upp och kommer på "just det, foten funkar inte som den ska" eller när jag får en kompulsiv lust att "knaka" fotleden rätt, för det känns som att den inte är på plats ordentligt. Foten är liksom svagare än normalt, den vill inte riktigt göra allt jag vill att den ska kunna göra. Men jag har inte tid med en försvagad fot!! Fan, jag känner hur träningslusten börjar bli svagare för varje dag som går utan att jag kan träna... Dietisten föreslog att jag skulle simma istället och genast tändes hoppet i mig - bara det att jag inte har råd för tillfället! Nästa vecka får jag lite pengar och om fotfanskapet inte är fit for fight för att spinna så tänker jag i alla fall gå och simma. Jag känner hur de där två kilona och fyra centimetrarna letar sig tillbaka på min fläskiga kropp... Nej, nu får det vara nog med träningsuppehåll!
Synd att jag inte kan spinna för tillfället, för efter att ha varit på kontroll av vikt och mått är jag ännu mer motiverad att fortsätta träna :) Hade gått ner två kg och förlorat fyra centimeter runt höfterna, och det trots att jag tycker att jag skött mig apdåligt emellanåt. Men det visar ju att det är okej att synda ibland, bara man tränar också ;) Så bli bra nu, fotjävel!
Nu tänker jag göra som vissa andra, publicera bilder på skadade kroppsdelar ;) Min fot ser visserligen inte ut som rå köttfärs, men lite blå och svullen är den allt. Strecken är efter ankelstödet jag måste ha dygnet runt... Försökte sova utan inatt, det gick inget vidare - vaknade efter en halvtimme av att det gjorde ont, så det var bara att kränga på stödet igen, svälja en voltaren och slänga upp foten i högläge. Så kan det gå när haspen inte är på.
Det ser värre ut i verkligheten vill jag bara påpeka,Kände mig inte alls pigg igår, hela dagen var jag allmänt slö och apatisk. Men vid halv nio-tiden när jag fick ett samtal från Mari piggnade jag plötsligt till och bestämde mig för att åka bort till hennes nya lägenhet och festa lite med Mari och två av hennes kompisar. Sagt och gjort. Det första jag gjorde var inte att gå husesyn, vilket normala människor kanske hade gjort. Nej, det första jag gjorde var att fylla på mitt vinglas och dricka lite vin. Sen gick jag husesyn ;) Fin lägenhet har hon skaffat Mari!
Vi hade jättetrevligt och avverkade en massa intressanta samtalsämnen, bland annat män (såklart!), kvinnor (förstås!), vad som är okej beteende mellan kollegor (eller mer specifikt chef-anställd) och diverse andra icke närmare specifierade kategorier. Klockan var väl närmare ett när vi bestämde oss för att gå ut, och då vi var säkra på att åtminstone Patricia hade öppet till 5 åkte vi dit. En cider blev flera och någonstans i springandet mellan våningarna (däcken?) missade jag ett trappsteg och trampade snett. Det gjorde rätt ont, men alkoholpåverkad som jag var kändes det inte så viktigt just då. Haltade mig fram, lika glad som förut särskilt efter att jag hittade nästan 700 spänn på golvet :) I ett par timmar kändes foten okej, den pallade till och med ett par rejäla dansomgångar. Men sedan började jag halta mer och mer och när vi slutligen lämnade stället efter fyra någon gång (när fan har jag varit ute så sent senast? måste varit i Kalmar) hamnade jag på efterkälken med mina myrsteg.
Tanken på att irra runt i SL-trafiken för att ta reda på om dagtrafiken hade börjat gå eller inte och sedan gå hem den långa vägen från pendelstationen kändes inte så lockande. När Mari erbjöd sovplats tackade jag med andra ord ja. Väl hemma hos Mari slocknade hon som ett lyse medan jag försökte hitta en bekväm ställning för foten. Det gick inte så bra. När jag väl hade lyckats hitta ett läge som funkade somnade jag, bara för att vakna 20 minuter senare av att det kändes som att foten höll på att gå av. Gav upp sömnförsöken och bestämde mig för att gå till akuten med en gång, för det kändes värre än någon stukning jag haft tidigare (och såna har jag haft många) och jag kände att jag åtminstone ville ha ett par kryckor så att jag kan ta mig fram lite snabbare än i snigelfart.
Efter röntgen på akuten stod det klart att inget var brutet, men läkaren sa att det var en kraftig stukning och att jag bör räkna med att ha ont i ett par veckor. Så med en lindad fot, ett recept på Voltaren (som räcker i nästan 17 dagar) och med kryckor i högsta hugg kunde jag till slut bege mig hemåt, efter en lång natt och förmiddag utan sömn. Kom hem för en liten stund sedan och nu funderar jag på att droga mig lite och sova ett par timmar. Ja, det låter som en bra idé.
Hur kan man sakna något som man aldrigDen utlovade jobbrapporten kommer här! Har nu avslutat min tredje vecka på nya jobbet och anledningen till att det dröjt så länge innan jag kommit med uppdateringar är enkel - jag har varit helt utmattad av alla nya intryck (plus att jag haft fullt upp även utanför jobbet, men nu ska jag inte prata träning eller nåt sånt så var inte oroliga, haha), för att inte tala om hur trött jag blir av att stiga upp kvart över fem på morgnarna för att hinna i tid till jobbet. Jag är ingen morgonmänniska och jag har nu efter tre veckor konstaterat att det inte går att vänja sig och bli det heller. Så idag bad jag om att få gå på ett schema där jag börjar en timme senare (visserligen slutar jag en timme senare också, men det är det värt) istället, och det gick bra. Så från och med måndag får jag sova en timme extra :)
Hur går det på jobbet annars då? Nu har jag börjat komma in i det, även om det är mycket rutiner jag inte har fattat riktigt än. Sedan har jag inte direkt fått någon intro heller, så jag har egentligen ingen koll på någonting på min arbetsplats mer än de allra nödvändigaste arbetsuppgifterna. Men - och det här är ett stort och ett väldigt bra men - redan andra veckan började det hända grejer som bidrar till min personliga utveckling på jobbet. Först bestämdes det att jag ska bli handledare för nya praktikanter, så jag ska få gå en kurs för praktikanthandledare i höst. Vi kommer inte att ha några praktikanter på ett bra tag så jag kommer hinna sätta mig in i mitt eget arbete innan det är dags för något sådant, vilket ju är bra.
Nu har det dessutom blivit klart att jag ska ta över webbansvaret på min avdelning när hon som har hand om det idag slutar om ett par månader. Så i sommar kommer jag att få lära mig en massa nytt, plus att de håller på och strukturerar om just när det gäller webbdelarna, vilket betyder att jag kommer att kunna vara med och påverka en del. Det känns jättekul faktiskt, särskilt som det innebär att jag kommer att få nytta av mina gamla mediekunskaper :)
När jag fick tjänsten hade jag känslan av att det fanns utvecklingsmöjligheter, men inte trodde jag att det skulle gå så fort! Nu tänker jag i alla fall inte ta på mig så mycket mer grejer förrän jag känner att vet vad jag sysslar med på riktigt :) Det känns hursomhelst bra att ha fått ett fast jobb direkt efter utbildningen och att det rullar på karriärmässigt redan nu, jag hoppas för allt i världen att det fortsätter gå bra. Det är jag fanimej värd och jag tänker se till att det blir så!
... går till Spotify och brun-utan-sol-lotion! Jag förstår inte hur man klarade sig utan Spotify! Och jag fattar verkligen inte att jag inte börjat använda brun-utan-sol tidigare, det är så skönt att slippa alvedonvita ben ;) Nu kan mina ben matcha resten av kroppen (eller iaf armarna och ansiktet) för en gångs skull :D
