Blommorna jag fick idag ser lite malplacerade ut i min stökiga lägenhet... När jag kommer hem från Kalmar efter jul kanske jag är frisk nog att ta tag i skiten. Jag är lite skrockfull av mig, så innan det nya året börjar ska det vara städat så att inget gammalt skit följer med in i nästa år.
Men just nu får det vara stökigt. Snoret/slemmet/varet som täpper till i skalle och luftrör kan få funka som ursäkt, det och penicillinet som gör mig trött. Men jag är glad ändå :)
Läkaren kom in, tittade knappt på mig men tog i alla fall min utsträckta hand och hälsade (hade jag inte sträckt fram handen hade han nog inte ens hälsat). Sen frågade han varför jag var där, jag hann knappt säga att jag trodde att jag hade bihåleinflammation innan han stoppade upp ett instrument i näsan på mig. Två sekunder senare hade han ställt en diagnos. När jag sa att det gick snabbt sa han "Ja, det var en solklar diagnos. Det var ju var därinne.". Sen skrev han ut penicillin och började prata in journalen innan jag ens hunnit kliva ner från undersökningsstolen. Det var väl tur att jag inte gick dit för att få småprata lite, hade ju redan ställt diagnosen på mig själv och ville bara ha penicillin så att jag kan bli frisk någon gång. Nu vet jag i alla fall var närmaste På löpande band-klinik finns, till nästa gång jag ställer diagnos på mig själv och behöver ett recept...
Jag låter som en kol-drabbad storrökare när jag skrattar. Inte bara då heller för den delen, mest hela tiden faktiskt. Men när jag skrattar är det ganska påtagligt, för då hostar jag så mycket. Men just nu är jag så trött att jag knappt orkar hosta. Har ont i tänderna, kinden och örat på ena sidan. Det i kombination med att jag snöt ut säkert en deciliter gult var (det var rena störtfloden, tog ju aldrig slut!) gör att jag tror att jag har bihåleinflammation. Jävla bajs. Jag är trött på att vara sjuk. Är visserligen på praktiken, men om jag gör så mycket nytta vet jag inte. Innan när jag snöt mig sprakade det till i örat och sekunden efteråt blev jag så snurrig att jag var tvungen att luta mig bakåt i kontorsstolen tills det gick över. Förmodligen har jag vätska i örat som gör att balanssinnet hakar upp sig ibland.
Men för att återgå till skrattandet, så är det ju bra att jag fortfarande hittar anledningar att garva. Pratade med Nina på msn tidigare. Hon bor i Skåne och jobbar på radio, så igår när det var jordbävning hade hon en ganska händelserik dag. Vi pratade om hur man kan reagera när allt börjar skaka helt plötsligt, och att man kanske inte tänker på jordbävning det första man gör. Men ibland kanske man har lite väl livlig fantasi, som Nina sa: "bästa kommentaren igår var tanten som trodde att det var katten som kräktes. Jag menar hur stor katt har hon? Större än en häst måste den vara iaf". Jag höll på att trilla av stolen för att jag skrattade så mycket, vilket i sin tur ledde till att jag hostade så mycket att jag nästan kvävdes :) Det hade kanske inte varit lika roligt...
Skrivandet har funnits med mig i hela mitt liv. Jag skrev sagor innan jag ens kunde läsa dem själv (riktiga bokstäver, vem behöver det?), när jag blev äldre skrev jag noveller och berättelser för glatta livet. Vissa saker jag skrev var riktigt patetiskt dåliga, men jag utvecklades och ibland lyckades jag riktigt bra med skrivandet. Men de senaste åren har det inte funkat, det vill sig inte riktigt. Jag har tappat skrivglöden. Fantasin och berättelserna i huvudet finns där lika mycket som tidigare, men jag får inte ner dem i ord. Varför vet jag inte. Prestationsångest, kanske. Jag vet inte. Men jag vet att jag vill hitta tillbaka till skrivandet. Idag kände jag för första gången på länge hur kul det var att sätta sig och vara lite kreativ. Vi hade en halv språkdag på praktiken och vi fick i uppgift att skriva en text som skulle innehålla följande ord: legitimerad, läkemedel, patient, applicera, munhåla, vävnader. Men själva texten skulle handla om pepparkakor! Några texter lästes upp efteråt, men inte min. Jag önskar nästan att den hade blivit uppläst, för jag tycker jag gjorde rätt bra ifrån mig :)
”Ur Fass:
Endast en legitimerad pepparkaksbagare får utfärda Pepparkaka ™, som är ett läkemedel mot elakhet. För bästa effekt bör varje patient noga följa anvisningarna: Applicera Pepparkaka ™ i munhålan. Tugga och låt blanda med saliv så att de verksamma ämnena i Pepparkaka ™ upptas i närliggande vävnader. Vid rätt användning bör full effekt uppnås inom 30 minuter. Upprepa vid behov, max 48 ggr/dygn. Vid överkonsumtion föreligger risk för allvarlig mesighet.”
Inatt drömde jag att två män tävlade om min uppmärksamhet. De låg jämsides ett tag, särskilt när de gav mig exakt likadana blommor. Sedan fick jag en present med uppenbar eftertanke bakom, och jag lutade lite mer åt den ena killen. Men det varade inte länge, för den andra killen kom igen - med råge. Han sa att han hade någon han ville presentera mig för, och framför mig uppenbarade sig Johnny Depp i egen hög person. Jag började gråta och skrika hysteriskt, i klass med värsta Johan Palm-beundraren, och kastade mig om halsen på stackars Johnny som såg ut att ångra att han gått med på att befinna sig just där av alla platser. Min reaktion i drömmen kan bäst beskrivas såhär:
Att Johan Palm sjunger falskare än en kratta är besides the point, liksom vad fan fjortisarna ser i honom. Det är hysterin jag vill poängtera.
Började känna mig hängig igår. Det var ovanligt segt att stiga upp på morgonen och jag orkade inte ens ta trapporna upp till tredje våningen på praktiken. På kvällen började jag bli lite snorig. I morse hade jag 38 graders feber innan jag ens stigit ur sängen. Men eftersom jag hade en grej som jag inte ville missa inplanerad på praktiken steg jag upp ändå. Jag orkade stanna till halv tolv, sen kastade jag in handduken och åkte hem. Och här är jag nu, fryser trots dubbla lager kläder... Precis vad jag behövde. Inte. Jag ska iaf proppa i mig Berocca och se till att få sömn, så kanske jag inte behöver sjukskriva mig från jobbet i helgen i alla fall. Gudarna ska veta att jag behöver de där jävla pengarna...
... dreglar jag över en skäggig Andreas Wilson i MQ:s julreklam. Sjunga kan han uppenbarligen också!
Y-umm-y!
Jag hanterar min egen finanskris genom att tänka positivt:
... och jag gör i princip vad som helst. Kom med förslag! Jag är desperat, så jag kan tänkas nappa på det mesta. Men gör det snart, innan jag säljer min själ till djävulen. Eller något annat dumt.
Jag hatar mitt liv just nu.
Rubriken låter illavarslande, eller hur? Men faktum är att mitt måndagshumör är strålande!
I början förstod jag inte varför de ens tog med Robin B i Idol. Vadå tjejfavorit? Sen gick det några program och polletten trillade ner. Men fan vad peddo jag känner mig. Det är ganska konstigt egentligen. En 28-årig kille hade lätt kommit undan med att dregla över en 18-årig tjej. Varför är det värre när rollerna är ombytta? Det är ju lika jävla illa åt båda håll, och det är därför jag har lust att stämpla "PEDOFIL" i pannan på mig själv. Hur fan tänker män som går efter småtjejer? Har de ingen skam i kroppen? Men jag kommer fortfarande på mig själv med att tänka syndiga tankar om den där pojkvaskern. Shake it off!
21 augusti 2006
Johanna säger:
har man blivit kärring när man frivilligt väljer lugna favoriter på radion?
[praktikant] Saga säger:
nä men smått tragisk? ;)
Johanna säger:
Hahaha, det är fan en tragisk kanal, helt klart
[praktikant] Saga säger:
japp, jag ska vara jävligt deprimerad om jag ska stå ut att lyssna på den mer än 10 minuter ;)
Johanna säger:
Haha, och om man inte var det innan så.... ;)
Johanna säger:
Nu spelar de Goodbye my lover, var det inte den du gillade? ;)
[praktikant] Saga säger:
inte med james blunt om det var den du menade :P
Johanna säger:
Hm...är ganska säker på att du skickade texten till Blunt för några år sedan :P
[praktikant] Saga säger:
det har jag jävligt svårt att tro :P
Johanna säger:
haha, om det inte finns någon som skrivit en identisk text med ett identiskt artistnamn ;)
[praktikant] Saga säger:
isf var det VÄLDIGT länge sen
Johanna säger:
Ja, ett tag sedan var det...det var ju på tiden jag bänglade med idiot-Mathias så.... ;)
[praktikant] Saga säger:
ja, VÄLDIGT länge sen
[praktikant] Saga säger:
måste ha varit på mårten-tiden
[praktikant] Saga säger:
typ tre år sen
[praktikant] Saga säger:
varför skickade jag den? låter ju jättepatetiskt
Johanna säger:
Ja, precis...du sade att du lyssnade på den efter att det tagit slut
Johanna säger:
haha, knäppunge :P
[praktikant] Saga säger:
kanske därför jag inte gillar den längre då :P
Johanna säger:
Haha, du är så söt
Johanna säger:
"låter ju jättepatetiskt" hahha, jag dör
[praktikant] Saga säger:
det göööör ju det :D
Johanna säger:
Hahahaha...jag tycker det var gulligt
[praktikant] Saga säger:
men usch
Johanna säger:
du är så jävla rolig
[praktikant] Saga säger:
haha
[praktikant] Saga säger:
jättepatetiskt låter ganska kul faktiskt :) ska nog börja använda det oftare ;)
Johanna säger:
Hahaha! Ja, ett alldeles för oanvänt ord :P
[praktikant] Saga säger:
fram tills nu ;)
Johanna säger:
Hahaha...ja, när James Blunt och Lugna favoriter kom på tal ;)
[praktikant] Saga säger:
ja, då är måttet rågat och det är läge för jättepatetiskt att göra entré i vokabulären
Johanna säger:
Hahahaha
I morse var det inget kul att vakna. Av alla de gamla vanliga anledningarna - för tidigt, för mörkt, för trött. Men det fanns ytterligare en anledning idag. Jag blev väckt ur en dröm som jag inte ville vakna ur. Varje gång det händer blir hela dagen präglad av Drömmen. Jag önskar och längtar och trånar. Tänk om det hade kunnat vara verklighet istället? Men det är det inte och verkligheten suger lika mycket som den gjorde igår. Och förmodligen kommer den göra det imorgon också. Men jag försöker göra mitt bästa för att Drömmen en dag ska bli sann. En vacker dag ska jag vakna ur min dröm och tänka att verkligheten är tusen gånger bättre.
1. What’s the story behind the name of your blog and your nickname?
När jag började blogga enligt ordets rätta bemärkelse hade jag en annan blogg, som kändes ganska menlös precis som mitt liv i övrigt. Jag behövde komma på ett koncept, hitta en röd tråd och förhoppningsvis använda det som språngbräda till att ändra hela mitt så kallade liv. Jag brukade skoja om att jag skulle konvertera och bli lesbisk eftersom kärlekslivet krånglade. Konvertera mera är en vidareutveckling av skämtet, och var tänkt att spänna över hela mitt liv. Som min bloggbeskrivning säger: "Jag har fått nog och tänker byta liv. Konvertera. Bli lesbisk. Få ett toppjobb. Skaffa mig ett liv på riktigt."
2. Why did you start blogging in the first place?
Det började för många, många år sedan i form av dagbok på Lunarstorm. Jag upptäckte att det var ett bra forum för att få ur mig tankar och känslor, och samtidigt få feedback från andra. Som ett slags billig terapi ;) Sedan tröttnade jag på Lunarstorm, men bloggbehovet fanns kvar även om det kändes konstigt att göra det i ett annat forum till en början. Men det känns som att jag växt in i det vid det här laget!
3. What has been your best blogging related experience? What about the worst?
Det positiva är att när jag öst ur mig negativa saker så kan jag släppa dem i "mitt riktiga liv" och behöver inte grubbla i all oändlighet. Det är också positivt att andra kan läsa det jag skrivit, och det ger självförtroendet en skjuts när folk säger att de gillar att läsa min blogg, att de tycker att jag skriver bra. I början, när jag skrev på Lunarstorm, hjälpte bloggskrivandet mig att bli mer öppen och att våga vara det i verkliga livet också. Tidigare höll jag gärna saker för mig själv, men i och med att jag började släppa på "försvaret" märkte jag att jag mådde betydligt mycket bättre. Via bloggandet har jag lärt känna en massa trevliga människor, vilket är väldigt positivt. Det sämsta är kanske att det blir smått beroendeframkallande. I och med att man inte skriver enbart för sin egen skull kan det bli lite prestationsångest över det hela också, och får jag då inga kommentarer på ett tag börjar jag undra om jag är så jävla intressant egentligen.
4. What do you think will happen to your blog in 2009?
Jag vill att min blogg ska få fler läsare, att interaktiviteten ska öka. Jag har funderingar på att starta en helt ny blogg, där det ska vara lite mer seriöst innehåll och inte bara en massa ordbajs som det gärna blir i den här bloggen :) Men för ett tag sedan insåg jag att ju oftare jag skriver, desto mer respons får jag. Nästan alla mina inlägg sedan en tid tillbaka har fått kommentarer, och det tycker jag är jättekul! Inför nästa år tänker jag med andra ord inte skära ner på bloggandet, sedan om jag fortsätter skriva i den här eller i en helt ny får tiden utvisa.
Jag beställde min stegräknare på en sajt som passande nog heter stegräknare.se. När batteriet tog slut (som jag nämnde i förra inlägget) tänkte jag först hitta nåt ställe och köpa ett batteri. Men latheten/bekvämligheten tog över och jag gick in på nämnda hemsida för att se om man kunde beställa batterier där. Och det kunde man. Det stod att man i sin beställning skulle nämna vilken stegräknare man behövde batterier till och jag kollade upp vad min stegräknare egentligen heter. Men inte fan kom jag ihåg att skriva det i beställningen! Det kom jag på när jag just stängt av datorn igår kväll. Plitade ner ett kryss på min hand för att jag skulle komma ihåg att mejla företaget idag. När jag vaknade och såg krysset på min hand funderade jag ett tag på vad det var jag skulle komma ihåg, som tur var kom jag på det efter några sekunders förvirring.
När jag kom till praktiken kollade jag beställningsbekräftelsen jag fått som mejl och där stod det att man skulle gå in på hemsidan och kolla om man hade frågor rörande beställningen. Först försökte jag ringa, men fick inget svar. Så jag fyllde i deras kontaktformulär och skickade iväg. För en liten stund sedan fick jag svar, och bifogat fanns mitt meddelande:
1. Kärringen på Coop som inte flyttade på sig trots att jag sa "Ursäkta!" säkert fem gånger. Det värsta var dock att hon efter att jag försökt påtala hennes uppmärksamhet en bra stund tittar upp från sin vagn och säger "Jag kan inte flytta på mig just nu, du får gå runt". För det första behöver man inte parkera sig mitt i en gång precis vid kassorna där folk går hela tiden. För det andra kunde hon ha sagt att hon var mitt uppe i ett avancerat rymdforskningsprojekt (eller vad fan det nu var som var så jävla viktigt) redan första gången jag sa "Ursäkta!". För det tredje så... behövde jag inga fler anledningar till att bli förbannad på tantfan.
2. Att batteriet i stegräknaren tar slut när jag för en gångs skull tror att jag kommit över den magiska 10000-gränsen, för första gången på länge. Och att jag glömmer specificera vilken stegräknare jag behöver batterier till när jag lägger en beställning på nya.
3. Folk med färre än två samspelta hjärnceller, folk som dessutom tror att de är smartare än en själv och har en klappa-på-huvudet-attityd.
4. Ett krånglande maghelvete.
5. En usel privatekonomi (att den kommer först på femteplats indikerar hur irriterande de andra sakerna faktiskt är).
