Konstig på mer än ett sätt

Ont över njurarna, trött (för jag vaknade 7.20 av värk och kunde inte somna om), yr och illamående. Så kan man sammanfatta min dag hittills. Och jag kan inte ens skylla på baksmälla. Blä.

Hur är man när man är konstig?

Träffade en kompis idag, och jag vet inte hur vi kom in på det men hon sa nåt i stil med "Det är så skönt med dig, för du säger vad du tycker. Ibland är du nästan för ärlig.". Jag höll med, men det var inte förrän efteråt som jag började fundera. Vad menade hon med det? Hur är man för ärlig? Jag tycker inte att jag säger elaka saker i alla fall, som till exempel att jag tycker att nåns nya frisyr är ful. Då säger jag ingenting alls. Om nån frågar och vill veta min åsikt om nåt så tar jag det för givet att de vill ha ett ärligt svar och då svarar jag vad jag tycker. Jag är inte så socialt inkompetent att jag inte kan linda in saker som kanske inte är så roliga att höra direkt. Så återigen undrar jag, hur är man när man är för ärlig? Vill inte folk höra ärliga åsikter? Varför fråga då? För att tigga bekräftelse? Gör man inte sig själv en björntjänst om man vill höra bra saker framför dåliga, även om de inte är sanna?

I samband med det här samtalsämnet kom det fram att min kompis tycker att jag är konstig också. Visst, jag bjuder på mig själv och säger redan från början när jag lär känna nya människor att jag är knäpp (för att bespara dem en överraskning längre fram, haha). Men vadå konstig? Konstig bra, eller konstig dålig? Och hur är man konstig oavsett om det är bra eller dåligt? Sticker ut från mängden? Är ärlig och säger vad man tycker?

På väg hem satt jag och funderade på det här och fick en idé till en seriestripp. Nu är jag inte så bra på att teckna så jag skriver det som ett manus:

Ruta 1: Två figurer står och pratar om en tredje figur (F) som syns i bakgrunden. Den ena säger "Alltså, jag tycker hon är lite konstig" och den andra säger "Ja, vem fan tror hon att hon är?"
Ruta 2: Ett gäng figurer sitter på en fikarast och klagar över saker de tycker är dåliga på företaget, F sitter med.
Ruta 3: Ett möte med flera figurer. En chef står framför "massan" och längst fram står F och säger allt som alla tyckte på fikarasten. Bakom står "massan" och tittar generat ner i golvet, alternativt upp i taket.
Ruta 2: Chefen reagerar positivt på kritiken och massan utropar "Ja, precis vad jag tycker också!".

Är det inte lite så i Jante-Sverige? Det tycker i alla fall jag. Ursäkta så jävla mycket för att jag tror att jag är någon då...

Textbesvär och magbesvär

Jag har tre texter jag jobbar med på praktiken, de handlar om båtbensfraktur (nästan klar), kompartmentsyndrom (långt ifrån klar) och lungkollaps (knappt påbörjad ens). För den som tror att det är enkelt att skriva om en text från läkarsvenska till enkel och lättförståelig tror fel. Det är skitsvårt! Och jag har inte särskilt svårt att förenkla saker i vanliga fall... Men det här ska inte bara vara enkelt och lättförståeligt, det ska dessutom vara anpassat efter Sjukvårdsrådgivningens textpolicy och passa in i mallen för övriga texter. Åuuu majj gaaad vad drygt det känns ibland. Jag hoppas att en av mina texter blir publicerad på hemsidan i alla fall, hade varit kul att kunna visa upp :)

För ett par år sedan när jag hade blodbrist trodde läkarna att det berodde på glutenintolerans. Dels på grund av symtomen, dels för att blodproverna visade det. Men för att säkerställa en diagnos måste man göra gastroskopi, och ingen av de två jag har gjort visade några förändringar på tarmslemhinnan. Alltså borde jag inte vara glutenintolerant tycker man. Ungefär i samband med den andra gastroskopin upptäckte man däremot att jag är laktosintolerant. Jag har märkt själv hur mycket bättre jag mår när jag undviker mjölkprodukter, men helt bra i magen kan jag inte påstå att jag blivit. Därför undrar jag om läkarna har missat något. Jag har svårt att tro att stress kan ge upphov till så mycket knas som det är med min mage. Laktosintolerans går ofta hand i hand med glutenintolerans. Men är man glutenintolerant (eller mjölkproteinallergisk som jag också funderat på) skadas ju tarmen, och min är inte skadad. Åtminstone var den inte det när jag kollade senast. Jag kan inte påstå att jag har någon större lust att göra om vare sig gastroskopi eller koloskopi, men i och med att jag beställt läkartid för att få reda på vad min mage egentligen bråkar för så antar jag att det lär bli remiss till mag-tarmspecialisten igen. Suck.

Innan jag vet säkert vad som fattas monstret i magen kanske det inte är så bra att experimentera med maten. Jag har bestämt mig för att gå ner i vikt en gång för alla, och hade tänkt köra "min egen" variant av GI. Men om jag är glutenintolerant är det inte så bra att sluta äta kolhydrater (som finns rikligt i spannmål) inför en undersökning, eftersom den blir missvisande. Men å andra sidan, om jag själv märker att jag blir bättre av att undvika gluten - vad ska jag med en diagnos till? Det är ju inte som att man måste äta saker med gluten för att överleva. Det kanske till och med är bra att sluta upp med gluten, oavsett vad läkarna tycker och tänker. Då blir jag av med mackor, kakor, snacks och annat onyttigt automatiskt. Då har jag en annan anledning att undvika skiten, och inte bara för att det är fettbildande. Men det underlättar onekligen motivationen till att undvika sådant om anledningen är att man blir sjuk av att äta det...

Svart eller vitt? Gråskala, säger jag.

Det är lätt att se saker i svart eller vitt. Det gör jag själv. Antingen är det på ett sätt eller så är det inte det. Svårare än så ska det väl inte vara? Men när det faktiskt är svårare? När det mest är grått i ett antal nyanser. Vad gör man då? Lär sig leva med det? Eller tvingar gråskalan mot antingen det vita eller det svarta? Äh, jag vet inte.

Ekorrhjul

Jag kan inte tala om för folk hur de ska leva sina liv. Men ibland har jag god lust! Som när någon gnäller över en och samma sak dag ut och dag in, men aldrig gör något åt saken. Gaaah! Det spelar ingen roll hur många konstruktiva förslag och råd man kommer med, hur många gånger man frågar "Varför gör du såhär mot dig själv, har du någonsin funderat över det?" eller "Vad är det som är så farligt med att göra tvärtemot vad du gör nu, om du ändå inte är nöjd?". Om en människa vägrar leta efter svaren i sig själv, konstant och oåterkalleligt - vad fan ska jag göra för att hjälpa den personen? Det går inte! Jag kan lika gärna slå huvudet i väggen, det ger ungefär lika mycket.

Jag må låta arrogant och oförstående, men jag klarar inte av människor som inte vågar lyssna på sin inre röst. Det kliar i mig att slå dem ibland (rent bildligt alltså, jag är inte den slagsmålsfrämjande typen), för att de ska fatta att det inte är skadligt att låsa in sig själv i ett rum med sig själv som enda sällskap och inte komma ut förrän de tagit kontakt med sitt inre jag. För deras förbannade ekorrhjul av samma gamla tjat utan att göra något åt det kommer driva inte bara dem, utan alla i deras närhet till vanvett.

Jag är inget helgon själv. Jag har mina svackor när jag ältar och inte kommer någon vart med mitt grubblande. Men - nu kommer det igen - jag har tillräckligt med självrespekt för att inse när det är dags att göra något åt skiten. Jag förstår när mina vänner är trötta på att höra mitt tjat om samma gamla sak, jag förstår när det är bättre att gå vidare, släppa taget och styra mitt eget öde. Varför kan inte alla göra det?

Självrespekt

Ibland tappar jag kontrollen. Eller jag låter mig göra det, rättare sagt. Jag ger mig själv tillåtelse att känna saker, att ge efter för vissa behov, att låta kontrollfreaket i mig springa på grönbete. Emellanåt skiter det sig. Det är då jag tappar kontrollen på riktigt. För ett ögonblick vet jag inte vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra härnäst.

Det är då självkänslan och självrespekten kommer in i bilden. Den som säger "Du är värd fan så mycket bättre än det här" och "Get a grip, damn it!". Det kan ta ett tag innan den kickar in, och innan den gör det sitter jag där och hulkar av gråt, vräker mig i självnedlåtande tankar och tycker synd om mig själv.

Men kontentan är den att jag, som en person sa till mig förra veckan, tycker om mig själv för mycket för att låta något, eller någon, dra ner mig i skiten. Om inte jag ser efter mig själv, tycker om mig själv, tar hand om mig själv - vem fan ska göra det då? Så efter en period av gråt och mörka tankar tar jag mig i kragen.

Jag är inte efterhängsen, jag kommer aldrig krypa för någon jag ändå inte kan få. Jag vill inte tigga mig till något som jag inte kan få utan att förnedra mig själv. Jag vill inte ha något alls om personen i fråga inte känner likadant. Jag kan plåga mig själv i en dag eller två, leta efter svar som inte finns. Men det finns en gräns, och den gränsen har jag passerat.

Well I can't explain why it's not enough
Cause I gave it all to you
And if you leave me now
Oh just leave me now
It's the better thing to do
It's time to surrender
It's been to long pretending
Theres no use in trying
When the pieces don't fit anymore
Pieces don't fit here anymore

Om alkoholens sinnesgrumlande effekt

Det är lätt att skylla på alkohol när man gör något som man lovat att man inte ska göra. Men jag vet inte om jag tycker att det passerar som ursäkt. Vuxna människor ska kunna stå för det de gör, oavsett om de gör det på fyllan eller i nyktert tillstånd.

Om någon påstår sig respektera mig högt, tycka om mig för mycket för att såra mig men sen verkar glömma bort allt det där när alkohol kommer med i bilden - kan man verkligen tala om respekt då?

Jag kanske överreagerar, men jag har rätt att göra det i så fall. Det är mina känslor det handlar om, mitt välmående, mitt hopp som stegras bara för att falla platt till marken. Om inte den personen förstår det så finns det fan ingen respekt att tala om, bara tomma ord.

Ibland behöver man höra sånt här

Du vet väl hur bra du är? En sådan person som får folk att skratta och må bra.
En sådan som bjuder på sig själv. En sådan som står för vad hon tror på
och inte låter någon köra över henne. En sådan som vågar följa sina
drömmar. Hur kan man inte gilla dig?!

Dagens sms-konversation

Herman: En tjej på bussen sitter och pratar i mobilen. Hon sa precis "Nu börjar jag ett nytt liv, som Saga skulle ha sagt."

Jag: Haha, ja det låter ju som nåt jag skulle ha sagt ;)

Herman: Det kanske blir ett talesätt i stil med "Det löser sig sa hon som sket i vasken". Du kanske är på väg in i det svenska kulturarvet.

Jag: Ja, vem vet. Jag gillar särskilt parallellen du drar till kvinnan som sket i vasken...

Herman: Jag tycker liknelsen var klockren. Båda handlar ju om optimism i en lite jobbig situation. :)

Jag: Tur att du kan se det positiva i lös avföring då :)

Det var som fan!

Jag googlade på mig själv (jaja, jag vet... säg inget mer om det) och vad hittade jag om inte ett av mina frilansuppdrag publicerat på nätet. Kan inte låta bli att känna mig lite stolt faktiskt :) Nu har jag ett arbetsprov att visa upp, bra va!

Hittade en till, men den har jag inte fått cred för. Men nog har jag skrivit den också! Ta mig tusan om jag inte hittade den tredje artikeln också, ingen byline där heller... Men nog är det jag som skrivit den!

Goodbye my hopeless dream

Det värsta med att göra jobbiga saker nu, med avsikten att det är bättre i det långa loppet, är att man faktiskt inte vet om det är så jävla mycket bättre senare heller.

Skengraviditeten löper på

Laban ger sig inte. "Han" buffar och har sig därinne i magen så det står härliga till. Ena stunden rycker det utav bara fan på vänster sida. Nästa stund studsar det till nere till höger. Eller mitt i magen, eller nere till vänster. Överallt faktiskt. Som om det inte är nog gör det ont i magen också. Själva "buffandet" gör inte ont, men det molar mest hela tiden. Som att det spänner i magen. På vänster sida vid revbenen gör det ont ut mot ryggen, inte så att det gör katastrofalt ont men det är ju inte bekvämt. Ibland hugger det till lite varstans i magen. Halsbränna har jag också till och från. Nu har jag fått skenfoglossning också. Det gör ont som fan i vänster höft och ländryggen protesterar emellanåt.

Nej, jag är inte gravid. Tack och lov. Men det börjar bli lite tröttsamt det här. Det är inte mjölkmage heller, för jag äter/dricker inget som innehåller laktos. Om jag trots allt gör det så är det i så små mängder att de laktaspiller jag tar i samband med det egentligen inte ens borde behövas. Jag äter regelbundet och faktiskt rätt nyttigt. Kan psykisk stress ge så mycket symtom, när man ändå tar hand om sig relativt bra i övrigt? Hypokondrikern i mig blir inte lugnare direkt. Jag vet att jag borde röra på mig mer (men jag tänker ändå på att gå omvägar de dagar jag inte rör på mig något extra), att det är svaret på de flesta fysiska problemen. Men hur kul är det när jag inte har sällskap, och det enda jag har råd med är att promenera? I det här bajsvädret? Nej, tack. Ge mig en normal mage, already!

Ett rättfärdigat beroende

Jag hade just satt mig på bussen när jag kände lypsylbegäret. Redan innan jag känt efter i fickan visste jag att jag hade glömt mitt lypsyl. Jag har en ritual som går ut på att jag lägger mobilen och lypsylet bredvid varandra på bänken bredvid spisen, och när det är dags att gå stoppar jag både lypsyl och mobil i fickan. Idag tog jag inte lypsylet. Why, God, why? Jag visste ju att jag inte hade något extralypsyl med mig, eftersom jag börjat använda det när jag glömde lypsylet förra gången.

Jag funderade ett ögonblick på att köpa ett lyspyl på Pressbyrån vid Gullmarsplan, men de har inte min sort och det skulle bara vara slöseri med pengar när jag redan är pankare än pankast. Det duger nämligen inte med något annat än det jag använder. Så jag bestämde mig för att försöka härda ut så länge som möjligt och sedan ta mig till närmaste apotek när begäret blev för svårt. Struntade nästan i att äta frukost bara för att jag vet att mina läppar måste ha lypsyl-påfyllning efter att jag ätit och druckit. Men Fröken Regelbundna Matvanor vann den matchen. Och mycket väl, det dröjde inte länge innan det kändes som att mina läppar höll på att skrumpna.

Kollade när Apoteket Shop på Götgatan öppnade och klockan tio stod jag utanför deras dörr. Så länge klarade jag mig utan lypsyl alltså. Det är ju tragiskt. Under de drygt 11 år som jag varit beroende av skiten har jag försökt sluta några gånger, med samma resultat varje gång. Ibland har jag klarat mig längre, men till slut har jag fallit tillbaka i beroendet. Men let's face it - ska man vara beroende av något är väl lypsyl knappast det värsta. Det skadar ingen att jag är beroende. Varken mig själv, eller någon annan. Det skadar inte min ekonomi nämnvärt heller. Jag använder ett, max två, lypsyl i månaden och det kostar 18 kr för ett. Det är överkomligt. Så mitt beroende är härmed rättfärdigat, och trots alla klagande pojkvänner genom tiderna tänker jag inte ge upp lypsylet. De får helt enkelt välja, en flickvän med mjuka (kletiga får de stå för själva) läppar eller ingen flickvän alls. För välja bort mitt lypsyl kan de glömma att jag gör!

Skadad i strid

Jag tog min enda sovmorgon på hela förra veckan på stort allvar. När jag vaknade vid nio-tiden hade jag sovit mer än åtta timmar i sträck, utan att vakna. I vanliga fall vaknar jag minst en gång av att jag måste kissa, men inte igår. En normal människa hade kanske stigit upp där vid nio-tiden, men jag gick och la mig igen efter att jag varit på toa och sov ett par timmar till :)

Hade tänkt städa hela dagen igår, men det blev inte så mycket av den varan. Jag diskade och plockade ihop lite skräp. Passade på att skära mig på låret av alla ställen. Det är inte så ofta man får ett skärsår av trasigt glas på låret, så varför inte? :oP Nu har jag testat det också.

I morse orkade jag, i vanlig ordning, inte kliva upp alltför tidigt, så det fick bli en snabbdusch istället för frukost (den åt jag på praktiken). Väl i duschen fick jag inte upp schampoflaskan, och när locket äntligen ploppade upp slant jag med handen och slet upp ett sår på tummen. Najs. Tog mitt sista Pippi-plåster, så nu känner jag mig som en riktig hjälte. Tapper soldat, skadad i strid...

Nu ska jag försöka få till en text om kompartmentsyndrom. Det är betydligt svårare att skriva om något från läkarsvenska till svensson-som-inte-förstår-något-svenska än vad man kan tro.

Sovmorgon, halleluja!

Har inte haft sovmorgon på väldigt länge känns det som. Jag har jobbat flera helger i rad, och förra söndagen hade jag dessutom tvättstuga klockan sju på morgonen. Usch och fy fan. Idag jobbade jag 8-20, så någon sovmorgon blev det inte idag heller. Men imorgon! Ljuvliga söndagsmorgon, i min älskade säng. Aaaah! Seriöst, kan man ha sova som intresse?

Jag är dålig på förhållanden

Träffade en kompis idag efter praktiken, och det kom sig att vi började prata relationer (som vanligt, haha!). Det var då det slog mig. Jag är kass på förhållanden. I teorin är jag skitbra på relationer. Jag vet vad jag vill ha och jag vet att man måste jobba på ett förhållande för att det ska funka. Men att omsätta det i praktiken är jag nog inte lika bra på... För att lägga lite tyngd bakom detta påstående ska jag redogöra för hur jag suger på att vara i en relation:

1. Jag är svartsjuk
Det finns de som är värre, och det är inte ens alltid jag visar min svartsjuka. Men jag vet om att den finns där, och det är det som är problemet. Svartsjuka för inte med sig något gott alls. Det är inte ens "lite gulligt" eller "visar att man verkligen bryr sig om sin partner". Det handlar inte om det, utan om dålig självkänsla. Min självkänsla är okej på ytan, men gräver man lite djupare ser man hur skadad jag egentligen är.

2. Jag är för krävande
Jag vill att min partner ska vara engagerad i vårt förhållande. Jag vill bli sedd och bekräftad. Det här går hand i hand med punkt ett.

3. Jag är för självständig
Jag hatar att känna mig beroende av någon, hatar när någon har åsikter om vad jag borde tycka, tänka och göra. I ett förhållande hamnar man i de situationerna hela tiden.

4. Jag kastar sten i glashus
Allt jag kräver av min partner vill jag ge själv, men det är inte alltid jag klarar av det.


Dagens slutsats: Det är förmodligen lika bra att jag är singel. Jag skulle bara förstöra ytterligare ett förhållande om jag gav mig in i ett.

En paus i praktiserandet

För att min blogg inte ska gå och självdö eller damma bort i ett hörn nånstans i cyberrymden tänkte jag fylla den med något så meningslöst som ytterligare en blogglista. Den här har jag säkert fyllt i en gång i tiden, men isåfall får det bli andra gången gillt:

Nämn något som gjorde dig glad igår: Ett mejl som jag såg när jag kom hem efter en lång dag med praktik och jobb.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Stod i duschen (fast i vanliga fall brukar jag redan vara på väg vid den tiden).
Vad gjorde du för 15 min sedan: Kom tillbaka från min lunch och läste lite bloggar och annat strunt på nätet.
Det sista du sa högt: Sätt på lite musik du, det blir bra.
Det senaste någon sa till dig: Nä, men det skulle jag nog inte ens klassa som musik (min "kollega" undrade om det var okej med lite musik i bakgrunden och jag sa att så länge det inte är döds-metal eller dansband funkar det mesta).
Vad har du druckit idag: Två klunkar mjölk till frukost, sen vatten och en kopp te.
Vad var det senaste du åt: En subway-macka till lunch (jag har varken orkat eller hunnit eller för den delen haft lust att göra matlåda den här veckan).
Vad var det senaste du köpte: Mat till jobbet igår (sushi).
Vad är det för färg på din ytterdörr: Ljusgrön.
Vad är det för väder hos dig nu: Grått och mulet och KALLT.
Godaste glassmaken: Phish Food från Ben & Jerry's.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Inte kärlek, men attraktion som i sin tur kan leda till djupare känslor.
Sover du tungt: Bara om jag är extremt uttröttad av någon anledning.
Drömmer du mardrömmar: Inte så ofta, däremot drömmer jag väldigt mycket "vanliga" drömmar.
Trivs du med ditt jobb: Jag pluggar, men mitt extrajobb har jag haft i två och ett halvt år nu (vilket är det längsta jag varit på ett jobb) så det funkar ju.
Favoritklädsel: Sliten T-shirt och raggsockor, haha!
Favoritlåt just nu: Du får inte med Sonja Aldén.
Vad ser du om du tittar till höger: Ett kontor på andra sidan korridoren.
Vad gör dig glad just nu: Att jag slutar klockan tre och inte behöver gå till jobbet direkt efter.
Vad ska du göra härnäst: Göra lite nytta på praktiken.
Höger eller vänsterhänt: Höger.
Humör just nu: Relativt nöjd.
Favoritgodis: Choklad, utan tvekan! Just nu Madagascar från Lindt. Yu-mmm-y!
Kläder just nu: Blåjeans och brunvitrandig tröja.
Sommarplaner: Det är lååååångt till nästa sommar. Men det hade inte varit helt fel med lite sommar just nu, det är kaaaallt! Jag vill till Dubai igen. Eller egentligen vart som helst, där det är varmt.
Hur många kuddar sover du med: En, den är ganska tjock. Ibland har jag två lite plattare.
Spelar du något instrument: Nej, men jag spelade tvärflöjt när jag var liten.
Morgon eller nattmänniska: Nattmänniska! Jag är helt död till långt in på förmiddagen, sen är det väl okej under dagen. På kvällen blir jag skittrött vid 18-19, sedan piggnar jag till och är som piggast när jag inser att jag borde sova.
Vad är viktigast för dig: Att se till att göra val som får mig att må bra.
Är du kittlig: Ja.
Snarkar du: Nä. Bara om jag är snorig, fast det är inget jag hört själv :oP
Stjärntecken: Tvilling
Äckligaste insekten: Tvestjärtar. Fan, alla insekter är äckliga. Men framförallt tvestjärtar!
Stökigt eller välstädat: Stökigt. Jag är obotligt slarvig. Jag måste bli sambo så att jag får ordning på mig själv (när jag bor med andra funkar det hjälpligt att hålla ordning nämligen)!
Längtar du mest efter just nu: Värme, pengar och kärlek :oP

I'm in deep, deep shit

Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur skiten. Jävla helvetes fan!