HahahaOMGhahahaha!!!

Mina nya favoriter på Youtube är allt som kommer från programmet "Whose line is it anyway?", herregud vad jag skrattar!! Tårarna sprutar och magen drar ihop sig i smärtsamma kramper, men jag kan inte sluta titta på fler videos:

Insikten gräver sig djupare

Satt och pratade med en vän på msn och hon sa att det är väl ingen stor grej att jag kommit in på Berghs, "För du är ju duktig. Är ju det som räknas" och "dom ser ju att du har potential"... Men själv kan jag inte fatta att jag blivit antagen till Berghs! Herrejävlar alltså. Det här med lånet måste lösa sig, det kommer att gå bra! Jag har gett mig fan på att ta mig hela vägen i mål, lyckas med det jag drömt om hela livet! Så är det bara.

Jag ska gå på Berghs! :D

Beslutsångest x 120 000 eller Medsökande sökes

Jag har kommit in på Script, manus och text, vid Berghs School of Communication. So far so good. Men utbildningen kostar en del, närmare bestämt 120 000 kr. Det är mycket pengar. Via CSN kan jag få lån som täcker knappt hälften. Och på bank kan man inte ta lån om man inte har fast jobb, så den enda chansen för mig är att hitta en medsökande. Och hur lätt är det på en skala? Med en mamma som lever på existensminimum och har betalningsanmärkningar, och med en farsa jag inte har någon kontakt med. Jag har ingen rik pojkvän, och det känns inte så lockande att fråga någon av mina vänner som har fast anställning. Men hur fan ska jag annars kunna gå utbildningen? Jag vill ju så gärna...

Nähäpp

Det blev inget event. Lika bra var det, för jag fick lite panik i eftermiddags när jag fick ett sms där det stod "Jag såg visst fel på dag, det var en manuell bil ni skulle ha idag trots allt". Jag hade just satt mig på pendeln när jag blev uppringd och de sa att de ställt in eventet, på grund av vädret. Blev ganska tacksam, för det avbröt mina funderingar på hur gas, broms och koppling egentligen sitter i förhållande till varandra :) Och det hade förmodligen inte varit särskilt trevligt att stå ute flera timmar i ösregn. Jag får dessutom betalt för två timmar, för att jag blivit lovad arbete som inte blev av.

Imorgon tar jag eventuellt ett gigantiskt steg mot framtiden. Jag hoppas verkligen att det är i rätt riktning isåfall och att det verkligen går vägen.

Shite!

Höll på att få hjärtsnörp alldeles nyss. Ska jobba på ett event ikväll, och det var med väldigt kort varsel. I vanliga fall brukar jag få reda på grejerna ett par veckor innan, men nu fick jag veta det igår kväll. Så det är jag och en till som ska ut på det här eventet, och jag är tydligen den enda med körkort. På förra eventet körde den andra tjejen och då var det en manuell bil, så jag blev skitnervös eftersom jag inte kört manuellt på två år. Jag frågade till och med om jag kunde få komma lite tidigare och "känna in" bilen innan vi åkte iväg, men de visste inte om bilen skulle vara ledig förrän det var tänkt att vi skulle ha den. De kollade upp det och det visade sig att det är en automat till just det här eventet. Tack gode gud! Fast jag är ändå nervös. Ska köra i innerstan igen, ända ut till Sollentuna och tillbaka. Det är ett halvår sen jag körde senast, och om jag var ringrostig då - hur ska det se ut idag? Men det ska väl gå bra. Hoppas jag.

Hur jävla svårt ska det vara?

Lunchade med Herman idag. Kaffe eller te ingick i priset och när de frågade vad vi ville ha bad Herman om te med mjölk och jag bad om te utan mjölk. Senare upptäckte Herman att det stod kaffe på hans kvitto, och mycket riktigt - en kaffe med mjölk kom in tillsammans med en te med mjölk. Vi förklarade att jag bett om en te utan mjölk, men att Herman beställt med så han tog tekoppen som de först kommit med till mig. En liten stund senare kommer de in med en ny kopp te. MED MJÖLK I! Hur jävla svårt ska det vara att fatta vad en te UTAN mjölk är? När man dessutom säger det tre gånger? Jaja, hade det inte ingått i priset hade jag ändå aldrig beställt något te och jag drack inte upp det jag fick heller. Det är äckligt med mjölk i te :oP

Det är fortfarande skit på vissa andra fronter. Jag gick inte närmare in på det igår och tänker inte göra det idag heller. Är du nyfiken vet du förmodligen hur du kan få ett svar :oP

Helvetes jävla fan

Jag orkar inte ens skriva om det. Jag blir bara så less. På dem. På mig själv. På allt.

Konstatera mera

Jag kan inte flirta. Eller jo, när jag inte har något syfte med flirtandet. Med killar jag inte är intresserad/attraherad av kan jag retas och flirta med utan problem. Men skulle jag på minsta lilla sätt vara intresserad av killen blir det bara pinsamt om jag försöker flirta. Det är jämförbart med när Ross i Vänner försöker göra intryck hos det motsatta könet. Egentligen ville jag visa en annan scen där han försöker bevisa för de andra att han visst kan flirta genom att stöta på pizzabudet, men just den scenen kunde jag inte hitta. Den här är nästan lika pinsam dock:



För att bevisa min likhet med Ross tänker jag här demonstrera med en liten berättelse. Och kom ihåg, det är tjejen i berättelsen som har skrivit brevet:

Hej Bullen, jag har ett problem. Jag kan inte flirta. Idag åkte jag buss i flera timmar och eftersom bussen var fullproppad fick jag inte sitta ensam. Det kom fram en snygg kille och frågade om det var ledigt bredvid mig och jag sa bara "Ja" och sedan stoppade jag in hörlurar i öronen och ignorerade honom. Men efter halva resan var det dags för paus i Ringarum och när vi hade satt oss på bussen igen fick jag en tvångstanke som sa åt mig att prata med killen. Ungefär såhär lät vår dialog:

Jag: Vad läser du för något?
Snygg kille: Det är en amerikansk bok som heter How soon is never? som Marc Spitz skrivit. Vet inte om den går att få tag på i Sverige, den är importerad.
Jag: Jaha, är den bra?
S.K: Ja, den är faktiskt jättebra. Men det tog lång tid innan jag ens började läsa den. (berättar lite om boken)
Jag: Köpte du den själv utomlands eller?
S.K: Ja, det gjorde jag.
Jag: Då kanske man kan köpa den via nätet? (skriver ner namn på författare och bok fast jag inte ens kommer att läsa den)
S.K: Ja, det kan man säkert.
Jag: Den är väldigt färgglad...
S.K: Ja, det är den kanske. Men den är inte särskilt färgglad inuti (bläddrar för att demonstrera).
Jag: Nä, haha... Jag såg den i ögonvrån när jag satt och halvsov innan och undrade vad det var för bok.
S.K: Jaha.
Jag: Jag lyssnar på Harry Potter som ljudbok, men det går inte så bra. Jag somnade...

Här följer en kort dialog om Harry Potter och att man bör läsa böckerna på engelska, och definitivt inte se filmerna som är skit enligt mig, S.K. hade nämligen sett första filmen och tyckt att den var dålig. Därefter tystnad under resten av resan. Två och en halv timme, där jag återigen somnar med hörlurarna i öronen. När vi väl är framme har S.K. bråttom att hoppa av bussen, men säger i alla fall ett kort "Hejdå".

Kära Bullen, vad ska jag göra? Varför kan jag inte säga intressanta och roliga saker istället för sådant som låter korkat (kommentera att en bok ser färgglad ut och att propagera för Harry Potter-barnböcker, plus gå in på detaljer som att jag blir väldigt trött när jag reser och somnar av ljudböcker och att jag heller inte kan läsa böckerna själv som S.K. föreslår, för då mår jag illa)? Vad ska jag tänka på när jag ställs inför sådana här situationer? Snälla, hjälp mig...!

/Tjejen som inte kan flirta

Konstateranden

Just hemkommen efter några dagar i Kalmar kan jag konstatera följande:

• Min släkt är galen.
• Jag har vaknat ur celibatdvalan och är numera kåt och desperat mest hela tiden.
• Hamstern överlevde fem dagar på egen hand.
• Det enda taxinumret jag kan utantill är 020-202020 och de är dyra och otrevliga.
• Ljudböcker får mig att somna.
• Regnet följer alltid med mig vart jag än åker.

Förresten

Var på bio igår, med Martin (som såg mitt desperata utrop på msn och kom till min räddning). Vi såg Zodiac, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Den var väl bra. Stjärnspäckad till tusen, fast bara karlar. Det var en sån där film som inte skriver tittaren på näsan. Man får tro lite vad man vill, precis som med till exempel Besatt. Men jag var så trött att jag inte orkade analysera filmen närmare än så ;)

Innan jag mötte upp Martin slog jag ihjäl några timmar med ett gäng kollegor på Grappa, där de har ett bra after work-erbjudande - dryck för 35 kr och gratis buffé. Som klippt och skuret för fattiga plånböcker som min ;)

Utöver det handlar min helg bara om tråkigheter - städa, tvätta och andra hushållsnära tjänster som jag dessvärre inte får betalt för.

Bästa versionen

Piece of my heart har gjorts i flera versioner, men den allra bästa gjorde Erma Franklin som stod för originalet:



Att det råkade vara scener från Grey's Anatomy är bara en tillfällighet, det tyder om inte annat på att det finns fler GA-fans som gillar den här versionen bäst ;)

Småländska populärt i Norrland

Som en smaskig kvällstidningsrubrik, ämnet för idag :) Men det verkar onekligen så. En kollega satt och ringde till sydsvenska företag och på eftermiddagen hade hon morfat till sin dialekt så att det lät som en blandning mellan småländska, skånska och göteborgska. Jag skojade lite och sa att jag kanske ska börja prata norrländska så att norrlänningarna jag ringer till blir lite mer vänligt inställda mot mig. Men det föll på att jag inte kan hålla mig till en norrlandsdialekt utan blandar dalmål med luledialekt och annat som i mina öron låter som norrländskt (men som för infödingarna säkert bara låter knäppt). Men så kom jag på att jag ju faktiskt kan prata småländska, har ju bott i Smålands djupa skogar halva mitt liv. Det var lite nervöst inför första försöket och det lät kanske inte så äkta (men det kan bara en smålänning avgöra), men tamejfan! Det funkade! Plötsligt fick jag inte luren i örat en enda gång, alla jag pratade med var trevliga och tillmötesgående. Det är ju sjukt att folk ska ha förutfattade meningar om man råkar låta lite stockholmsk (jag har ju inte ens kvar min 08-dialekt som jag hade som liten). Det återstår att se om jag fortsätter vara småländsk imorgon också... :oP Ska kanske testa min teori en hel dag och om resultatet blir bättre än normalt, ja då har vi det bekräftat - dialekter funkar i vissa sammanhang :)

Mitt bidrag till Ytliga Bloggars Mästerskap

Eftersom jag var dum nog att börja titta på Lost (övertalad av folk som inte ens följer serien längre) har jag troget sett alla avsnitt som finns att se. I den senaste säsongen har man fått följa med till "The Others" i var och varannat avsnitt, och en av dem är Juliet som spelas av Elizabeth Mitchell. I något avsnitt konstaterade jag att jag tyckte att hon hade snygg näsa och tänkte avundsjukt att jag minsann också vill ha en sådan snygg snok. Det kan jag förmodligen skaffa, för jag upptäckte i en film från 2000 (Frequency) där hon var med att hennes fina näsa inte är äkta för fem öre. Det är bara att titta på hur hon såg ut i filmen, och jämföra med en lite nyare bild. Den senare är visserligen från 2002 och jag kan nästan slå vad om att hon slipat till kranen ännu lite mer sedan dess:


Nej, jag har nog inget liv som skriver om detta. Eller se det så här: jag har blivit smittad av alla utseendefixerade bloggar som det kryllar av här på nätet. Ja, vi säger så.

Alzheimers Light

Igår glömde jag nycklarna i låset, men det märkte jag inte förrän grannen ringde på och sa att nycklarna satt kvar i dörren. Det var andra gången det hände. Han måste ju tro att jag är senil. I och för sig är jag nog det. Åtminstone lär jag ha Alzheimers Light. Idag lyckades jag med konststycket att slarva bort hundralappen jag skulle betala min lunch med, från det att jag skulle ta bröd till att vända mig mot kassan igen för att betala. Den stackars kvinnan bakom disken hjälpte mig till och med att leta efter sedeln när jag vänt ut och in på fickor och väska utan att hitta den. "Det här är ju pinsamt, jag hade den ju nyss!" var det enda jag kom mig för att säga. I nästa stund tänker jag högt "Jag kan väl inte ha varit så korkad att jag la den i brödpåsen?". Jo, det kunde jag visst. Där låg den, i brödpåsjäveln och jag höll på att skämmas ihjäl. Senare lyckades jag boka in ett möte på jobbet, bara det att jag skrev fel företag i bokningslistan och dessutom sa fel företagsnamn till människan jag pratade med. Och han sa ingenting! Jag märkte mitt misstag i alla fall, och det var väl tur. Hade varit lite pinsamt för mig om revisionsbyrån i Hudiksvall stod frågande inför besöket, och vatten- och värmebolaget i Falun/Sandviken/nån annan Norrlandshåla undrade vart säljarjäveln höll hus.

Nåja, man kan inte alltid vara på topp.

Sunkdag med komplimanger och trasiga brillor

Jag försov mig idag. Inte så mycket att jag inte hann med vanliga tåget, men tillräckligt mycket för att säga hejdå till duschen jag hade tänkt ta, och någon frukost hann jag definitivt inte med. Jag kissade, klädde på mig, pillade in linser, nödsminkade mig och gick. Glömde borsta tänderna, så jag tog ett par fluortuggummin i farten istället.

Själva anledningen till att jag försov mig var för att jag inte orkade stiga upp halv sex som jag hade tänkt, utan när jag tryckt bort första väckarsignalen satte jag klockan på en halvtimme senare. Trodde jag. Jag vaknade med ett ryck kvart över sex och undrade hur mycket klockan var för det kändes som att den var betydligt mer än vad den borde vara. Och det var den ju, för jag hade inte ställt klockan fem i sex utan fem i ett på natten (00.55).

Jag hann som sagt med vanliga tåget, men det stod still i tio minuter mellan Älvsjö och Årstaberg. Varför vet jag inte för jag var för upptagen med att läsa Martina-koden och försöka hålla mig för skratt (ganska svårt, eftersom Martina Haag råkar skriva sjukt roligt) så att medpassagerarna inte skulle tro att jag nyss blivit utsläppt från mentalsjukhuset. Kom till jobbet typ när alla andra kom, istället för en kvart tidigare som jag brukar. Hela dagen har jag känt mig allmänt halvsunkig. Med skitigt hår, uppsatt i slarvig tofs, och med färska finnar i fejset (mens på g) kände jag mig inte så fräsch...

Det är intressant att det är sådana dagar jag ibland får som mest komplimanger. Idag till exempel märkte jag på pendeltågsperrongen att det var en mörk kille som tittade på mig, men tänkte att han säkert bara skulle fråga något och låtsades som att jag inte sett honom, hade verkligen ingen lust att vara trevlig... :oP Men han fortsatte syna mig från topp till tå, log och sa "So beautiful" i uppskattande ton. Jag blev så förvånad att jag inte kunde låta bli att le tillbaka och säga "Oh, thank you". Det händer väl emellanåt att särskilt utländska killar kommer fram och ger komplimanger, så man blir rätt härdad efter ett tag. Men det är trevligt när de väljer dagar som man känner sig riktigt ful :)

Idag hade jag sönder mina glasögon. Det var i och för sig bra, för de är gräsligt fula och varje dag som jag inte orkar pilla in linser - vilket är i princip varje dag - känner jag mig inte särskilt snygg (oavsett om det är en dag som idag eller inte). De låg i väskan, i facket där jag brukar lägga dem när jag har linser för en gångs skull. På lunchen upptäckte jag att ena glaset hade trillat ur för att "ramen" som håller fast glaset hade gått sönder. Så det var bara till att boka tid hos optikern. Lika bra det. Trist bara att jag nu vet vad jag ska göra med skattepengarna som kom förra veckan... Suck.

Yttre rymden anfaller

Igår insåg jag att en födelsedag firad i ensamhet inte skulle vara särskilt rolig (trots att jag egentligen tänkt bojkotta 9 juni i år), så jag smsade runt och frågade om folk hade lust att följa med på knytis-picknick i det vackra vädret. Det slutade med att vi var sex stycken som satt hela eftermiddagen i Rålambshovsparken och slappade och pratade om snoppar och snippor (bland mycket annat bör väl tilläggas). Framåt kvällen skildes vi åt och jag och Katarina gick till en restaurang som låg på Sankt Eriksgatan. Har glömt vad den hette, men de hade en rolig meny med maträtter som hette saker som "Red Red Rice", "Fry Mee To The Moon" och "Hey Mister Tamarind Man", samt annat som syftade på låtar. Jag beställde något som hette Munity in the Bounty eller något liknande, det var en wokrätt bestående av haj, bläckfisk, scampi och diverse grönsaker. Hade aldrig smakat haj så det tyckte jag skulle bli spännande. Föga anade jag att hajen knappast skulle vara det jag reagerade mest på när maten väl kom in. Se på bilderna och döm själva:

Gurkskivan är skuren på längden, så låt
er inte luras av den. Bläckfisken är
gigantisk, flera cm lång...

Sugkoppar åt folket!

Hanna sa att det ser ut som att
bläckfisken gråter och torkar sig i ögonen
med tentaklerna, och hon har fan rätt...!
Stackars liten... :oP

Minsta gemensamma nämnare

Vad har jag och Flinga gemensamt med Kalle Anka? Samt med Johnny Depp, Michael J Fox och Natalie Portman? Och för den delen Eva Dahlgren, Martina Haag och Gudrun Schyman?

Jo, vi fyller allihop år 9 juni. Så grattis till oss :)

Konspirationsteorier

Nu är jag än mer övertygad om att Ecco står bakom en omfattande konspiration. De går ut med reklam om att deras skor är fotriktiga, men i själva verket har de gjort något med skorna som gör att om man en gång har köpt och använt ett par Ecco-skor kan man inte använda några andra utan att få rejält ont. Bra affärsidé måste jag ju förstås medge, även om det känns sådär halvkul att behöva ställa sig frågan "vilken smärta är värst, den i fötterna eller den i plånboken?" när man ofrivilligt lutar åt att det får vara plånboken som blir lidande. Kan man vänja tillbaka fötterna till fattigmansskor? Det var ju så lätt åt andra hållet...

Tiotusen röda rosor

Rubriken är en sanning med modifikation, för det handlade inte om tiotusen rosor utan om tusen. Och de var inte röda, utan gula. Så många rosor har jag delat ut ikväll. Eller 500 är kanske närmare sanningen, för det var en till som delade ut dem. De som inte förväntade sig att få gratis blommor var roligast att dela ut till, för de blev så glada. Men så fanns de där gamarna som skulle roffa åt sig bara för att det inte kostade något... Girighet ter sig på många sätt :oP

La-de-da, la-de-da, la-la

Efter att ha sett Annie Hall kan jag bara konstatera att Woody Allen och Diane Keaton är en rolig kombination. Fnissade och frustade mig igenom nästan hela filmen som var befriande avslappnad och saknade allt vad tillrättalagda repliker heter. Sånt gillar jag! Tycker dock inte att filmen höll samma klass rakt igenom, från att ha börjat som en klockren komedi mynnade det hela ut i något som snarare kan benämnas som drama. Men klart sevärd var den i alla fall, det trodde jag nog inte själv faktiskt. Har av någon anledning inte sett något med Woody Allen tidigare.

Del ur en rolig dialog när Alvy och Annie just träffats (de blir introducerade av Alvys kompis när de ska spela tennis-dubbel):

ALVY
(Clearing his throat)
You-you play ... very well.

ANNIE
Oh, yeah?  So do you.  Oh, God, whatta-
 (Making sounds and laughing)
whatta dumb thing to say, right? I mean,
you say it, "You play well," and right
away ... I have to say well.
Oh, oh ... God, Annie.
(She gestures with her hand)
Well ... oh, well ... la-de-da,
la-de-da, la-la.

Orättvist

Jag grät när jag läste det här. Fan, jag gråter fortfarande.

Jävla Ecco

Sedan ett par år tillbaka har jag vant mina fötter vid dyrare och bekvämare skor. Jag har insett att bra skor är så mycket mer lönsamma i längden än vad ett par skitskor är. Men så kommer vi till det här med sommaren... Eftersom jag var tvungen att slänga mina älskade ballerinaskor (av dyrmärket Rieker) och det inte verkar vara lätt att hitta nya sådana (dyra internetköp räknas inte), samt heller inte har lust att gå i mina knallröda Ecco-sneakers (hur sköna de än må vara matchar de inte direkt allt i min garderob) har jag helt enkelt fått bege mig ut på skojakt (det är för övrigt en konst att lyckas få in fyra parenteser i en mening).

För ett par veckor sedan köpte jag nya ballerinaskor. Mycket söta, men ack så obekväma. Som tur var kostade de inte så mycket, så om de blir liggande i hallen är det ingen katastrof. Däremot är det en katastrof för mina fötter. Det är alldeles för varmt för att använda mina Ecco-boots, och de röda skorna matchar som sagt inte alltid det jag har på mig. Men jag har ett par lite "finare" bruna jag-vet-inte-vad-de-skulle-kunna-tänkas-vara-för-modell-skor som funkar bra till både vardag och fest. Jag trodde att jag tyckte att de var sköna att gå i, men som sagt har jag tydligen vant mina fötter vid alldeles för dyra bekvämskor, så inte fan var det skönt att gå i dem heller. Mina stackars fötter dog nästan redan halvvägs till pendeln i morse.

Så jag bestämde mig för att leta nya skor igen efter jobbet. Och jag hittade ett par andra ballerinaskor, en lite dyrare variant. Provskon var hur bekväm som helst och förmodligen var det sista paret jag hittade för den högra skon är perfekt "ingådd". Den vänstra däremot... Aj aj aj. Hade det inte varit för att den högra känns så bra hade jag nog fan lämnat tillbaka skorna med en gång. Nu lever jag på hoppet att även den vänstra skon ska bli sådär lagom skönt uttöjd att det inte behöver göra så förbannat ont för varje steg jag tar. Jävla Ecco och Rieker som gjort att mina fötter blivit bortskämda och vana vid lyxig bekvämlighet! Min stackars plånbok ekar tomt som det är. Det är tur i alla fall att bekväma skor inte alltid är lika med fula skor, som det var förr i tiden... Men smakar det så kostar det.

Dagens citat

"I de få fall vi behöver extern hjälp köper vi helt enkelt upp företagen."

Okej att jag ringer till stora företag, men det där lät lite väl mafioso om ni frågar mig :)